och hade redan tänkt ut huru hon skulle få ihop så mycket pengar för att kontant ketala och således för mycket godt pris komma öfver det eleganta möblemanget, som hor sedan skulle sälja under hand till ett alldeles enormt belopp, hvarefter hon skulle sluts upp med handeln och ha små trefliga kaffebjudningar hvarenda eftermiddag, då hor icke gick på spektaklet och såg Jane Eyre eller for i åkaredroska omkring på visite eller då hon, såsom riktigt rik och fin... Så långt hade hon en dag hunnit i sina vackra framtidsplaner, då hon hörde en röst bakom sig, som kom henne att häftigt spritta till. Det var diplomatens röst, men röstens egare kom från Kornhamnstorg, hvilket ej obetydligt öfverraskade frun, som icke kunde vänta honom från södra sidan. — Ack, se lille gode herrn! — utropade hon likväl och började med nigningarne. — Kommer herrn nu för att göra upp affären? — Ja, om frun vill köpa en schangtil kommod af betsad björk, så skall frun få den för godt pris? — Kommod, betsad björk! — utropade frun och såg ännu mer öfverraskad ut. — Är det alltihop? — Ja jag hade tänkt sälja ett fällbord också, och kanske några rottingstolar, men dem behåller jag. — Herre, min skapare — utropade frun — är herrn inte diplomat? — Jag är hökare, om frun ovilkorligt skall veta hvem jag är och ifall vi komma i affär om kommoden, min egen hökare på Söder. Har frun något emot det? — Inte vanlig utländning en gång? — Nej, jag är från Nerike, från Wy-i-by, om frun skall veta det med. — En hökare, en nerking, en kommod... Der har du hela historien och nu vet du hvarifrån ryktet kommit om att stormaktens sändebud skulle sälja sina möbler och resa sin väg. Frun i möbelboden har sjelf berättat alltsammans för mig. De som kommit upp till sändebudet och frågat på möbler lära blifvit snöpligt afvisade, det har jag också hört från säkert håll Jag andades betydligt lättare efter der upplysningen, det kän jag ej neka, och jag välsignade hökaren och hans lilla möbel samt skyndade att offentliggöra historien, på det hvar och en annan må känna sig lika lätt om hjertat som jag i den fulla vissheten att det alldeles icke är fråga om någon diplomatisk möbelförsäljning med alla deraf följande, högst oroande eventualiteter. Nu kunna vi åtminstone ännu så länge vara lugna från det hållet. pa