Så väl Jules Favre som Bismarck ha nu, hvar och en på sitt håll, sökt vältra ifrån sig ansvaret för underhandliogarnes aforytande. Båda ha, efter hvad telegrafen berättar, skyndat att till sina respektive länders sändebud i utlandet aflåta cirkulärer i denna riktning. Bismarck beskyller franska regeringen att ej ha haft allvar med underhandlingarne, utan endast sökt vinna tid. Samma beskyllning göres, märkvärdigt nog, Bismarck sjelf af Times, som, sedan hon redan förut uttalat som sin öfvertygelse att den nordtyska förbundskansleren ej hade för afsigt att låta det komma till ett stillestånd, nu med anledning af underhandlingarnes strandande yttrat: Det kan synas elakt att efter en händelse, som både är en stor olycka i sig sjelf och ett fruktansvärdt slag för alla våra förhoppningar, säga att vi föratsagt henne. Men vi måste erinra våra läsare, att vi från början förklarat att den politik,:som består i att öppna underhandlingar utan att föreslå någon basis för desamma, var ur stånd att leda till ett gynnsamt resultat. Försöket att underhandla på så sväfvande grunder hade det ledsamma felet att icke göra afseende på de båda krigförandes motsatta ståndpunkt. Som vi på det afgjordaste fasthålla denna åsigt, hafva vi aldrig delat den tron, att ett vapenstillestånd var på väg att ratificeras, men likväl aktat oss för att alltför starkt betona hvarje uppgift som understödde den motsatta slutsatsen. Afven när RT a a