STOUKHOLE den 12 Nov. Det officiella bladet meddelade i går afton biskop Sundbergs utnämning till Svea rikes erkebiskop. Denna embetstitel klivgar visserligen något mera storståtligt än hvad verkligheten under nutida förhållanden ger anledning till. Erkebiskopen innehar icke, såsom fordomdags, någon supremati öfver de öfriga biskoparne; han är endast till rangen primus inter pares och föröfrigt utöfvande samma funktioner i och för Upsala stirt, som de öfriga biskoparne inom sina respektive kyrkliga landområden. Men derigenom att erkebiskopen i Upsala tillika är prokansler för rikets förnämsta universitet och sjelfskrifven ordförande vid kyrkomötet, intager han dock en sådan ställning, att hans verksamhet både för kyrkan och samhället kan vara af mera ingripande och betydelsefull natur, och det är derföre lätt naturligt, att ett större och allmännare intresse är fästadt vid besättandet af denna, än i fråga om någon annan af biskopsstolarne i vårt land. Efter den ovanliga samstämmighet, hvarmed vid det i slutet af September anställda valet såväl erkestiftets presterskap som samtliga konsistorierna uppställt hr Sundberg på förslaget, var det ganska klart och gifvet, att han, bland de trenne som erhållit förslagsrum, var den som skulle komma att af K. Maj:t utnämnas. Vi tro, att den allmänna meningen inom landet står i en lycklig öfverensstämmelse med de kyrkliga korporationerna samt regeringen i afseende på lämpligheten af detta val. Erkebiskop Sundberg är visserligen strängt statskyrklig samt visade sig under den tid han verkade såsom professor vid Lunds universitet höra till den nylutherska riktning, som hade Svensk Kyrkotidning till organ, och i samhällsfrågorna uppträdde han uti det fordna presteståndet i bestämdt konservativ anda. Men han är en man; han har energi och karaktär; han är en rikt begåfvad och ädel personlighet, som man måste akta och värdera. Till följd af dessa sina egenskaper och den friska, praktiska blick han eger, kan han icke, då han träder in i större verksamhetssferer förlora sig uti ensidigheter och tillsluta sina ögon för den faktiska utvecklingen och samhällets oafvisliga behof. Detta har redan visat sig i det utmärkta, å ena sidan om raskhet och godt praktiskt grepp, å den andra om humanitet och opartiskhet vitnande sätt, hvarpå han presiderat i andra kammaren alltsedan genomförandet af det nya representationsskick, som han hade bekämpat, men som han sedermera etter bästa förmåga bidragit att stadga och på ändamålsenligt sätt tillämpa. Vi älska att tro, att han skall inlägga liknande förtjenster såsom ordförande vid kyrkomötet och att under hans ordförandeskap flera af de reformer i frisinnad och tolerant riktning skola der genomföras, hvilka äro lika nyttiga och nödvändiga för samhället som för kyrkan. Särskildt hoppas vi, att då Upsala universitet nu erhållit en prokansler, som står i sin fulla, friska mannakraft samt har ett varmt och omfattande intresse äfven för den verldsliga bildningen, skall detta lända till stort gagna för universitetet och bidraga till att undanrödja och jemna många af de stridigheter, i hvilka de akademiska fäderna ej sällan pläga förnöta en god del af de krafter, som borde egnas åt vetenskapen. Det ligger allsicke i sakens natur, att erkebiskop Sundberg, till följd af sin nya värdighet, icke längre skulle kunna föra klubban i andra kammaren. Emellertid antager man, att han nu icke vidare vill mottaga detta förtroende, dels emedan han behöfver mera odeladt använda sin tid till att lära känna sitt stift och sätta sig in i de nya åligganden han erhållit, dels emedan han anser mindre lämpligt att ordförandeskapet i kyrkomötet och en talmansbefattning inom riksdagen äro förenade i samma hand. Hvem som, under denna temligen sannolika förutsättning, skall bli hans efterträdare på talmansstolen är ännu ovisst. Man har gissat på grefve rvid Posse, kommerserådet Sjöberg m. fl. Önskligt vore, om den, på hvilken valet faller, kunde uti ordförandeskapet inom andra kammaren fortplanta den tradition af hurtighet, allvar och humanitet, som den förste innehafvaren sökt dervid fästa.