ASTAIRE BSR ILE SSRERAER, TURE BRABERESVM MG na inburna sårade. Den stora kasernen, förvandlad till ett hospital, på hvars tak den med rödt kors försedda flaggan svajade, skonades icke; och de på gården sammanpackade karlarne och hästarne träffades oupphörligt. Många officerare och soldater dödades på de af fiendens eld bestrukna gatorna; bland de sålunda dödade befunno sig tvenne getieraler. Kejsaren försökte då att bringa till general impffens kunskap huru angeläget det var att begära en vapenhvila, emedan hvarje ögonblicks uppskof endast ökade offrens antal. Utan underrättelser från generalen, lät kejsaren, vid anblicken af så mycket onyttigt utgjutet blod, och i en ij hopplös belägenhet, på citadellet upphissa den vita fatgan. Samtidigt sände konungen af Preissen en officer till Sedan för att uppfordra platson att giva Sig. Emedan kejsaren ej hade befälet öfver armer, hänvisade han honom till general Wimpffen. Den sistnämnde, som insåg det betänkliga isituationen och icke ville taga på sitt ansvar initiativet till en kapitulation, insände pin afskedsansökan, hvilken icke beviljades. Kejsaren, som i tidningarne läst konungens af Preussen förklaring, att han icke förde krig mot Frankrike utan mot dess suverän, tvekade icke att gifva sig fången, iden förhoppning, att sedan syftet af kriget ernåtts genom uppoffringen af hans frihet, segraren skulle blifva mindre sträng i sina fordringar gent emot Frankrike och dess arm. Med en af sina officerare sände han konungen följande bref: Sire (Monsieur mött fråre). Då jag ej lyckats fiona -döden bland mina trupper, återstår mig endast att lemna mitt svärd i ers majestäts händer. jdag är ers majestäts, gode broder. Napoleon.n Konungen svaråde som följer: Sire (Monsieur mon fråre). Beklagande de omständigheter, under hvilka vi träffas, emottager jag era majestäts svärd och ber er utse en åf edra officerare, försedd med fullmakt ätt Undertandla ofti det arm kepftalatiop, Bom rg så tapert under ert DHefäl. min sida har jag för että ändämål utsett general Moltke. Jag är ers majestäts gode broder, Wilhelm.n Utanför Sedan den 1 September 1876. enetal ) impfien begaf sig till preussiska högqvarteret föratt der iskutera kapitulationsvilkoren. Under saärmankomsten försökte den franska generalen att erhålla gynnsammare vilkor; men general Moltke svarade: Er armå räknar i detta ösonhliek icke mer än 80;000 man; vi hafva 230,000, som fullständigt tiritiga er. Vårt artilleri står öfverallt i position och kar inom tvenne timmar grusa platsen. Edra trupper kunna endast kommå ut Benom oriarne och kanna omöjligen förmöra st utanför dem Ni har munförråd blott för en dag och ktiäppast hågon ammunition mera. I en sådan belägenhet skulle förlängningen af ert motstånd endast vara en onyttig blodsitgjutelse, hvarför ansvaret måste drabba dem, som ej vilja förekomma den. , id sit återkoröst till Sedad församlade generai; Wimpffen ett krigsråd, gättiminsatt af cirka 32 generaler, och med endast 2 afvikåhde röster förenade man sig om den åsigten, att en ny strid endast skulle medföra en onyttig uppoffring af tu: seftfals S pk Hr lgln undertecknades. en 4 September var en olycksdag, som vi aldrig komma att glöm. . Hr von Bismarck hade undorrättat kejsaren af tonen förut, att konuugen af Preusseii erbjöd honött stt möte den följande dagen. Kejsaren let nade derför Sedän den 2 på morgonen och sände ett bud till grefve Bismarck för att pnderrätta om sin ankomst och fråga hvar mötet skuilo ega rum. Han inväntade nordtyska förbundets kansler i ett litet hus på vägen till Donchery. Bismarck dröjde ej att der infinna sig: I det samtal, som uppstod, skyndade kejsareii att förklara, att alldenstund han ifvit rögentskapet i Paris föll myndighet, kunde fredsunderhatdlidgar öndast föras med detta; att han endast öfverlemnat sin egen person i konungens händer och begärde ingenting för sig sjelf, men vädjade till konungens ädelmod för armen och Fränkrike. Han tillade, att alldenstund kriget Värt olygkligt; ville han icke fullkomligt vältra ansvaret för detsärimå iträn sig; men icke förty. ansåg han sig skyldig uttala, att Han vid krigets förklaring endast åtlydt en våldsamt upphetsad nationalkänsla.. Tidningarne hade i dessa kejsarens ord sett ett brott... Lika fullt hade han, både i sin proklamation till frin före sin afresa från Paris otH i sitt svar til lagstiftande försame lingena president, uttryckt samma. tanilte med de or: den: Vi. hafva Uppbjudit kela. våt förmåga att undvika kriget, och jag kan säga att det är hela nationen, .som.. i. sin. oemotståndliga upphbrösning (elan) framtvungit vårt. beslut Denna förkisring var, oundgänglig, emedan kejsaren ännu dagligen anklagas att hafva dragit svärdet i sin dynastis intresse... ..De. tvenne suveränerna möttes på slottet Bellevue. utanför Sedan. Vid denna sammankomst ådagalade konungen de -högsinta tänkesätt, hvaraf han. var. uppfyld, i det han bemötte -kejsaren-med all den grannlagenhet;, som .den. sistnämndes olycka kräfde. -. Kejsaren å sin sida iakttog i hela. sin hållning. den. största värdighet.. General Wimpffen, som hade sagt kejsaren att armån räknade på hans -mellankomst hos konungen.af. Preussen, för att erhålla bättre vilkor, underrättades att. hans bemödanden i detta hänseende varit fruktlösa. Detta är förloppet af de militäriska operationer, hvilka slutade så olyckligt med armåns kapitulation.i Sedan. En så förfärlig olycka skulle icke blott afpressa: oss tårar, utan den skulle äfvengifva oss lärdomar, som aldrig skola förglömmas. Preussens framgångar äro att tillskrifva. dess arm6ers numeriska öfverlägsenhet, dess krigares stränga manstukt och det öfver hela Tyskland -af auktoritetsprincipen utöfvade väldet. Må våra olyckliga, krigsfångna landsmän, under sitt vistande i Preussen; åtminstone draga fördel: af den lärdomen, att hvad soni skänker styrka åt ett land är att makten respekteras, lagen åtlydes, och fosterlandskänslan samt militärandan beherrska alla intressen och alla opinioner. Kampen var visserligen oproportionerlig, mea den skulle hafva uthållits längre och varit . mindre olycklig för våra vapen, om icke krigsoperationerna ouppbörligt hade blifvit underordnade politiska betänkligheter. Vi skulle äfvenledes hafva varit bättre förberedda, om icke kamrarne oupphörligt hade visat benägenhet att reducera krigsbudgeten, och om de icke. alltid satt sig emot hvarje åtgärd, som åsyftade att föröka våra stridskrafter. Fjorton dagar före krigsförklaringen uttryckte lagstiftande församlingens budgetskomitå en afsigt att upphäfva kejsargardet och reducera armåas effektiva styrka. Till dessa hufvudorsaker till våra motgångar måste vi lägga de beklagansvärda vanor, som inrotat sig i armån genom krigen i Afrika. Brist på disciplin, brist på sammanhållning, frånvaro af ordning, soldaternas alltför tunga packningar och officerarnes alltför stora bagage, — se der de bristfälligheter, som insmugit sig i våra armåer. Den franske infanteristen, förr bekant för snabbheten i sina rörelser, står nu i detta hänseende efter den tyske fotsoldaten. En vårdslös hållning skadar den militära andan; våra öfficerare och soldater tyckas ej längre vara -stolta öfver att bära sina uniformer; och brokigheten af deras drägter afficierar ögat på ett pinsamt sätt. Denna; vårdslöshet i hållning afspeglar sig i allting annat. ; Man påträffar icke mera denna regelbundenhet, denna pligtkärlek, denna sjelfförsakelse, hvilka äro de förnämsta egenskaperna både hos dem som befalla och dem som lyda. ; Armen afspeglar alltid tillståndet inom det samhälle, ur hvilket den utgått. Så länge myndigheten i Frankrike var stark och respekterad, hade armån en märkvärdig soliditet; men när talarestolen och pressen tillätos genom sina öfverdriftter att undergräfva auktoriteten och öfverallt införa en anda af klandersjuka och uppstudsighet, gjorde verkningarne häraf sig kännbara inom ar