SILL. VIA. Af JULIA KAVANAGH, Öfversättning Af THORA HAMMARSKÖLD, TOLFTE KAPITLET. Att en inre oro vid denna tid hade fått makt med Silvia, kan icke törnekas. Lady John var icke väl rest och hennes hus stängdt, förrän den unga flickan, hvilken förut hade varit så nöjd med sin lott, blef missbelåten och orolig. Som läsaren redan insett, var hon sängt ifrån follkomlig och detta bevisade sig ytterligare derutaf, att hon icke kunde inse hvad rättighet andra menniskor hade att få resa och utbyta Saint Råmy mot London, då hon var tvungen att stanna qvar. För att göra saken ännu värre inträffade straxt efter lad Johns afresa flera dagars ihållande regn och till råga på allt uppsköt mr Meredith dag för dag sin hemkomst. Följden häraf varatt madame de YEpine blef ytterligt nervös; att kaptenen, som annars var sjelfva förröjsamheten, vid åsynen af sin dotters ängslan Även började se dyster ut, och som orena ar hvad som allralättast meddelar sig, kände sig Silvia då och då, om icke precist olycklig och modstulen — detta stod ej i hennes förmåga — så åtminstone något mulen. Sjelf af ett gladt sinnelag, hatade hon allt hvad moln hette, men ett dunkel viile ändock lägga sig öfver hennes lif, och ehuru on solstråle säkerligen innan kort skulle genomtränga molnet, kände hon sig oroad och störd så länge det räckte. i Värst var det om morgnarns, då madame J Se A. B, MI 288—260.