STOCKHOLN den 10 Nov, Något om franska samhället. Vv. Efter den förste Napoleons fall trodde det franska samhället sig kunna i fred och ro arbeta på verkliggörandet at de ideer, som 1789 proklamerade, men som skräckregeringen först och derefter de napoleonska krigen dränkt i blod, utan att dock kunna förqväfva. Det var derför som bourbonernas återkomst helsades med glädje af verkligt frisinnade och revolutionens grundsatser orubbligt tillgifna fosterlandsvänner. De funno dock snart sitt misstag. Bourbonerna hade, såsom ofta upprepats, ingenting lärt och ingenting glömt. Den klass, som var kärnan, omkring hvilken det nya samhället skulle utväxa, kände de icke och ville ej heller lära känna. Om de också icke kunde återföra samhällstillståndet före 1789, visade de sig dock hafva god lust till en sådan reaktion. Det nya samhället gick likväl framåt, synnerligen derföre att det hade sin fasta hållpunkt i medelklassen, hvars krafter blefvo altmera vuxna att bekämpa reaktionen. Det gamla blef ännu en gång besegradt. Julirevolutionen var ej blott en politisk omhvälfniog, utan ock en bekräftelse på och en fortsättning af 1789, som skapat de nya sociala törhållandena. Men fortsättningen sträckte sig ej så långt, som den redan då bort och kunnat. Det lugna innehatvandet af de sociala fördelar, hvaraf en del af medelklassen kommit i åtnjutande år 1830, förledde denna del att icke bekymra sig om någon vidare utveckling och att i egoistisk besittningssalighet glömma den återstående delen. Den politiska frågan måste finna sin lösning uti det nya samhället, men den förmögnåre och derföre politiskt berättigade delen af medelklassen hjelpte länge regeringen att undanskjuta hvarje försök till en sådan lösning. Representationen var ofullständig och cbillig: den deputerade kammaren hade alltför svaga rötter hos nationen, och pärskammaren egde der alldeles inga. Ar 1830 hade Ludvig Philip blifvit utvald af åttiotusen valmän; år 1832 och år 1834 räddades hans tron af nationalgardet, det vill säga af tolf å femton hundratusen medborgare, som tillhörde olika delar af medelklassen, men af hvilka största antalet icke hade representationsrätt. Samhällets törnämsta styrka låg onekligen hos det betydliga antal medborgare, som befann sig öfver proletärernas klass, men under strecket i vallagen, och likväl hade hvarken regeringen eller de med politiska rättigheter begåfvade af medelklassen lust att, såsom Henri Martin säger, sätta valsedlar i samma hand, som höll nationalgardesgeväret, stödja tronen på den demokratiska medelklassen, på hela massan af denna klass, och samtidigt uppriktigt arbeta på att genom upplysning höja de lägre klasserna. Detta hade varit att förbereda den allmänna valrätten och republiken, men att förbereda dem på det sätt, att dessa skulle komma småningom och såsom en fredlig slatföljd, icke såsom ett förhärjande oväder. Att så icke skedde, var ett beklagligt misstag, men ett misstag, som alltför ofta upprepats äfven på andra ställen och hvars hela fara man ännu icke lärt sig inse öfverallt. Följden i Frankrike blef Februarirevolutionen. hvilken, icke oberättigad, dock var så oförbeiedd, att man ännu aftonen förut blott fordrade en valreform. Det må dock icke förgätas, att nästan hela den del af medelklassen, som förut satt sig emot reformen, redan före katastro en insett sitt misstag och förenat sig med den öfriga delen at nationen imot regeringen, hvilken i sin blindhet icke ville höra talas om ens de obetydligaste eftergifter. Det är endast denna omständighet som kan förklara att republiken, proklamerad under ett tumult i Paris, med bifall helsades af hela det öfriga Frankrike. Revolutionen hade kommit utan någon konspiration och utan att det lilla revolutionära pertiet förmått tramkalla henne, endast genom la forcs des choses. Det har ofta blifvit sagdt, att det var medelklassen som kom till väldet år 1830 och att det blef folkete tur år 1848, men rättare torde det böra heta, att år 1830 öppnade utsigt att förverkliga hvad år 1789 rundlagt, och att då detta förverkligande icke uppfylldes, synnerligen genom den egoism som visades af en del af medelklassen och den derpå förtröstande regeringen, inträffade revolutionen år 1848, hvilken gjorde den återstående delen af medelklassen och en god del af den öfriga nationen delaktige af hvad som var en naturlig följd af den stora revolutionen i slotet af förra århundradet. Sedan Februarirevolationens svalivågor hunnit Jägga sig, skulle den då införda politiska regimen hafva varit ganska gynnsam för det nya sanihällets ändamål, att under fullkomkomlig fribet och jemnlikhet lemna hvar och en at sina medlemmar vägen öppen för att genom arbete och ontanka skapa sig en betryggad ställning. Medelklassen syntes hafva insett de misstag, som en del deraf låtit komma sig till last under Julimonarkien. och visade sig nu fast beslaten att gå fram i den verkligt liberala riktningen. Dotta hade efter all sannolikhet ockeå lyckats, om Frankrike, tyvärr, ej haft att bekämpa tvenne fiender iaom sitt eget sköte, hvilka verkade på hvar sitt håll för att lägga hinder i vägen för ej blott det politiska, utan också det sociala framåtskridandet. Socialismen och sentralisationen heta dessa fiender, hvilka ej sällan räckt hvarandra handen för att gemensamt bekämpa friheten uch bereda väg för despotismen. Det var Louis fonaparte, som störtade republiken och sökte föra det nya samhället in uti en annan fåra, än der r 1789 plöjt upp, heter det, och faktum kan ej förOr li ro kr ör at