SILL VIA. Af JULIA KAVANAGH Öfversättning af THORA HAMMARSKÖLD. Snart derpå steg hon upp och lemnade rummet. Då hon kom ut i förstugan märkte hon att hennes hår hade lossnat och hon stannade ett ögonblick för att sätta upp det. I detsamma sköts en stol tillbaka inne i salongen, och af hvad som följde, fann bon att mr Meredith hade lemnat sin plats och tagit hennes stol bredvid sin syster. Hvad är detta för en förtjusande, ung barbar, Josephine? frågade han. Ja, är hon inte intagarde? Charmant! och så har hon hört talas om Shakespeare och bär på sig en talisman emot onda ögon! Silvia kunde tydligt föreställa sig hans leende, då han sade detta. Kanske yttrade han änou mera, i samma anda, men bon var för stolt att lyssna; med flammande blickar och spotskt hoptryckta läppar gick hon upp för trappan och in isitt ram. Hvad ville detta säga? Hvem var denne mr Meredith, zom så vågade bemöta sin systers gäst? Barbar! — de voro sjelfva barbarer, dessa gallier och britter, hvilkas stenbeläten hon sett i palazzo Nardi — klumpiga, skäggiga, fångna kuogar i oklassiska drägter; och on d-remot — såvidt hon visste var hon ea uotter al det kejserliga Rom och hon föra fade dem, ja, det sjorde hon! -ch allram st denna bleka mr Meredith med sitt milda ) Se A. B. M 238—258,