— och det är ingenting, platt intet, som ti den grad och så fullständigt omöjliggör ai tanke, allt menskligt umgänge, som kortspe let. Sålunda, inom det offentliga, oc först der, blir kortleken rentaf skadlig, ja allvarsamt samfundsförderflig. Så är det; t hvar och en vet ganska väl, att uti rät många komiteer, direktioner, revisioner m. m och uti flera, visserligen enskilda sällskap men som ofta behandla rätt allvarsamma sake samt folks väl eller ve, äro ej sällan flere a ledamöterne så ifriga på att bara få sig et parti, att man stundom ganska Jättsinnig afknappar arbetstiden och hastar med ären: denas grundliga behandling, endast för at snart få tag i kortlapparne. Så spelas de allestädes, äfven der hvarest det offentlige eller samhälliga uteslutande borde sysselsätts folks tankar. Man kan ju ej alltid undvars korten ens under den högtidsqväll, då orten: landstipgsmän äro samlade till supå efter deras första dagsmöte, då väl aldrig borde tryta ämnen till nyttiga samtal mellan landets och stadens män. Att utan kortspel få ihop en klubb för stadsfullmäktige, hvarest man under vänliga samtal kunde både inleda och bereda ganska vigtiga frågor, hörer väl i de flesta städer till de fromma önskningarne, ty man svarar då: Får jag ej spela kort, så vill jag inte vara med!, Också händer det, att då någon af styrelsens högste män, t. ex. en generaldirektör eller någon dylik storgubbe, för en inspektion uppenbarar sig i landsorten, är det vanligt att han, efter det hans göromål ofta ett tu tre äro förrättade, på qvällen inbjudes till någon underordnad för att bland flera länets tjenstemän passera aftonen. Men ej alltid har den höge herrn, krivg hvilken alla stå tysta såsom tända ljus, sans att en stund samtala med desse sina lyssnande tjenare, hvilket väl vore det yppersta tillfälle att lära känna något om orten samt meddela sina råd; nej, kraschanen slår sig snart ned med spaderknekt i hand — man superar, värdinnan följer honom till dörren djupt nigande och värden utför alla trapporna — tack, tack, kära ni!... Ja, koappt är barnet döpt i den improviserade dopfunten, som vanligen är en soppterrin, naturligtvis stående bland blommor på det betsade spelbordet, förän punschen ångar ur funten och den trefliga pastorn med pipan i mun ger kort med en utmärkt färdighet och spelar sedan som en orre hela gudslånga natten. Nå, att man spelar kort på bröllop, då alla äro glade, det är klart, ehuru det ju skulle vara på sätt och vis en religiös högtid; men något vågsammare är det att också spela kort på en begrafning!... Nej, är det möjligt?... Visserligen, och jemväl en gång då väl tio svartrockar voro närvarande och deltogo i nöjet, fastän de ingalunda under glädjen voro så tyste som Egyptens prestero — dock har wan ännu ej hört att man någonstädes dyrkat den målade kung David på prestmötena. MoMotFeEVDRERENERReS