RIE SB fx POS OR goda böcker mot fordomdags; men söker man ett samtal med dessa såsom tjuguåringar, finver man att de veta föga i allmänna bildningsämnen, eller att de snart efter skolgångens slut tappat boken bort i hvirfveln af det tanketomma societetslifvet. Hvad är då frukten af vårt dyra undervisningsväsende med skolor, akademier och allt, när det ej vet? Men för detta kortraseri och denna onekligen mycket simplare sällskapston mot fordom, må man ej skylla på de obildade, de lägre.. Ty, om de 8. k. bättre,, de vildade varit hvad de vilja kallas, om de städse visat en mera gedigen hyfsning och ådagalagt behofvet af vettigare sysselsättningar, hade Ide också kunnat uppehålla en bättre sällskapston. Nej; desse 8 k. bildade, desse llärde, desse högtstående hafva ingalunda lgjort det; det är tvärtom desse, som skulle vara samhällets bäste män — nå, många Jundantag finnas — som genom sin litenhet Joch flathet hafva sänkt umgänrgeslifvet och i förfall. detta afseende förorsakat sällskapssedernas Och huru kan det vara annorlunda, när storgubbar af alla slag, med fallständigt lasidosättande af sin bildning och hela ställning, ofta blott vid spelbordet umgås med sina underordnade, hvarest den höge förmannen, statsrådet, excellensen nedlåter sig attl: taga penningar af underlöjtnanten eller den fattige men fåfänge notarien, när grossören spelar med kontoristen, ja biskopen sitter och tromfar med kyrkoherdarne! Härvid får man ej glömma, att desse högdjur oftast äro ganska erfarne spelare och spela högt, så att äran af detta höga sällskapsnöje också ej sällan blir de underordnade och ungdomarne ganska dyrt. Men det får gå, tröstar man sig, ty man har ju i alla fall fått sitta tillsammans med generalen sjelf, herr konsuln af Monomotapa, kontraktsprosten 0. 8. vV., och i alla fall kan man allt genom en god rekommendation at sin höge förman någon gång få igen sina penningar. Det som ej minst gör kortspelet så allmänt är den follkomligt republikanska anda, som herrskar vid spelbordet. hvem som helst, der är ej fråga om kunskaper eller börd, blott karlen spelar någorlunda och isynnverhet har pengar på fickan; man spelar med den som ej vet hur: maltet växer, i hvars bjerna aldrig spökat en sjelfständig tanke, ja med den, som man på gatan kvappt vill helsa på: det är denna rörande jemulikhet vid korten, som beredt kortspelet dess herrskarevälde uti vårt umgängesif. en full jemnlike med sin förman, der döljer sig okunnigheten fullständigt och de många, som äro klena i sina stycken eller som hafva platt ingen öfvertygelse i det myckna de prata, få der vara i fred; den torre mannen, som har så svårt att hitta på att säga något, får tiga i fred, den enfaldige, som ej kan säga något, får tiga i fred, och den knipsluge, som ej vill säga något, får der tiga i fred. Ty man kan då svara en ledsam frågare: tyst nu då, jag spelar ju, det der skola vi tala om en annan gång, 0. 8. v. — men denna andra gången kommer aldrig — och det är just det som den tillfrågade i all evighet vill: man vill ej att någon extra-näsa tittar en i embets-korten! Men allt sådant är högligen skadligt, ty det inger enfaldigt folk alldeles oriktiga begrepp ej blott om bildning, utan också om mennviskovärde och låter dem inbilla sig att de verkligen äro bil dade derföre att de en stund få sitta till-l: Ty man spelar medl: Under kortspelet är den underordnade l: sammans med städadt folk, det inblåser hos f dem en förderflig högfärd och eggar demattl. se andra öfver axen, derföre att desse icke spela, men kansk: veta tio gånger mer än de gjelfva, en högfärd, som ofta och till stor skada i all sin dryghet framträder pockande i det allmänna; hvarjemte den verkliga hyfsningen härigenom blir djapt nedsitt, sedan hon Jåtit sig öfverändakastas af råheten och ou står der i sällskarsöknen enssm och tuggar på naglarde Så är det nu oftast. Det hjelper ej att klaga: det är då alldeles omöjligt att få tala ett förnuftigt ord med t. ex. den hygglige läkaren eller den intressante lektorn, för de eviga kortlapparne; med den der gode vännen och fordoe skolkamraten, som jag aldrig bytt ett ovänligt ord med, har jag på många år aldrig fått byta ett ord om de många vigtiga saker som intressera oss begge, och lika litet med den så boksynte mannen eller den der verkligen lärde presten, ty — de spela kort, helst sju dagar i veckan, både julafton och midsommarsdagen, då det visst ej går an att störa deras djupa kalkyler. Och eljest Isköta de alla sina värf, enskildta eller allmänna, sina kontorsgöromål, eller sina kyrkböcker, räkenskaper, orderjournal m. mm. Således äro de alla, vare sig hemma eller borta, äret rundt otillgängliga för allt tankebyte, allt umgänge. Men det kan ej hjelpas; ty det finnes så många ritorkade menpiskor, . hvilka utan all fantasi och allt högre in-l ltresse, icke förstå sig på andra nöjen i lifvet, än att, sedan de anska samvetsgrapnt skött sina åligganden, på qvällen ta sig en I spader. lig vi tycka att det är en dålig smak; men I då skall man bara ej skryta af studier eller I bildning och för all del icke om uppfostran, lnär själecs enda hvila är korttromfandet. Vi I veta icke mer än ett enda exempel på att kortspelet på visst sätt tjenat vetenskapen: det säges nemligen om den store filosofen lamsanael Kant, att han, sedan han arbetat sig trött af djapsipnigaste tankeansträngning. kallade på sin dräng och pågon gång för att hvila sig spelade pass med honom gn stund. — Likväl hafva ganska många hederliga och förståndiga menniskor rätt roligt af att spela kort, hvilket man visst icke bör fördöma, då det sker någon gång och till ombyte med andra nöjen samt när man dertili fäller passande tider och ställen, en förströelse, som egentligen blott i städerna ej sällan går till öfverdrift. Men denna vana kan likväl stundom bli farlig, då den vuxit pt till passion, eller så att spelaren ej trifs vid andra nöjen och finner sig i misshumör hvarenda qväll vid klockan 6, om sl kar honom. Il utan denna blir en last, hvilken gör spelaren både til! en olycklig och föraktlig menniska, ij den en tok, under det -som mördar tiden såsam Nå, det är nu somligas smak, fast! han ej säkert vet att spelbordet vinDet är då ej blott spelsjuka, lan anfaolmat fal