gen och ett tack I1l0OrT SISL, ICKE KlokKare. Värdfolket ser så belåtet ut, ty nu är hvar och en på sin plats! Herrskapet har nu roligt, natorligtvis utom någon enda icke kortbildad eller korthatande sjelfspiliing, hvilken, lik en pelikan i öknen, står der och hänger i den tysta salongen. Tysta? Ja, man må väl ha så mycket folkvett att förstå, att det ingaluoda går an att tala högt, att anstämma en qvartett eller röra pianot, då hr borgmästaren, riksdagsmannen eller grossören spelar kort! Också är det tyst som grafven i den rika våningen: man hörer blott suset af gifven, smiskandet af de utspelta korten och rasslet vid utbytet af fich. Ja, man skalle tro att man vore i de dödas rike, om man ej sågo spelarnes allvarsamma pannor, tanketyogda liksom målet för deras funderingar vore fäderneslandets räddning eller mensklighetens högsta väl. De enda menskliga ljad, som för öfrigt höras, äro: begär, turnå på två, pass; eller hjerter, preference, m, m., och efter slutet af hvarje spel den knvapphändiga kort-politiken: ja, märkvärdigt var att mitt inpass lyckades, täck om jag ej kunnat bålia ruterknekt, eller gudskelof, att hjerteråtta föll! eljest hade jag varit en förlorad menniska, d. v. s. tappat roberten, — ja, det var sannerligen intressant, högst intressant! m. m., m. m. Emellertid ha också fruarna på sitt skilda nåll totat till med en preference, visserligen ej med det tankedjup och den finhet som herraroe, men i alla fali; och de unga flickorna spela också kort, måste spela kort, ty ungherrarne bry sig ej om dem, ha ej tid, orka ej ta sig en dans; ja, småpysarne spela likaledes, ty hvad skola de eljest roa sig med när det är storkalas, och man kan i alla fall ej nog tidigt folka sig, tycka pappa och mamma. Och sålanda spelar hela den stora societeten, utom betjeningen och möjligen värdinnan, som vanligen dock mellanåt tager sig en bast-robert, oaktadt hon har Marthas bekymmer för den briljanta sugtn: alla spels, utom de vämnda omöjliga pelikanerna, hvilka blott då och då framhviska ett tankeutbyte med hvarandra, eller någon enda uppfostrad flicka, som tyst sitter och bläddrar i gravyrerna på det granna divansbordet. — Men, så skall man sujera: man gör upp spelet, sedan man vunnit eller tappat från 50 öre till tusen rdr, allt som msn är karl till, hvarpå det blir ett gruflig rammel med stolarna. Nu uppstår ett allmänt och högt prat, ganska aniinocadt, ty det gäller åter mest spelet och d-ss högst remarkabla chancer, — så den lilla supen, herri:ga rätter, oklanderliga viDer, 0. 8. V., hvarpå man bugar sig för värdinnan, eller också bara försvinner, då man, under det man tager galoscherna på sig, säger till en gammal vän, en stackare, som ej spelat: si god dag, bror! tack, tack för godt sällskap; Ja, god natt, god natt! Så är verkligen oftast vår societet, vår etivilisation i våra upplysta tider!s — Men, har var det-fordom? Då fanns ej uti samgqvämen eller gästabuden den barbariska seden eller osedep att qvinnorna och karlarne söndrade sig uti tvenne, såsom nu, nästan fi.ndtliga läger, mellan hvilka ett svalg är befästad; då var man tillsamman, pratade, skrattade; gubbarne rökte och diskurerade och gummorna talade om sina hushåll och väfvar, under det att barnen väfde vallman, togo sig en slängpolska eller gjorde lekar, hade för sig gåtor, mn, m., i hvilka nöjer alltid några af de äldre deltogo såsom förstyr, på det att den uppsluppna glädjen bland ostyringarne dock ej sku le gå öfver alla gränser — såsom ännu någonstädes här och hvar bland godt folk, fjerran från den nya gentilessen,. Att man hade roligt — således före det surmulna läseriets tider — hördes nog af de friska skrattsalfvorna. Men, som tanken alltid var med ide gamles nöjen, voro den tidens lekar för de unge ofta ganska taukespännande; och hela umgängets väsende var i gamla dagar aldrig tanketomt eller försoffande, utau städse för gamla och unga uppfostrande under den obundna sällskapsglädjen. Visserligen kunde man också någon gång fordomdags gripa till kortleken, d. v. 8. för att med kritstrecket på bordet trumfa en bond: tolfva, pass, kungens skatt-tjära m, m.; men spelet var då blott en hvila fören stund från den ystra, svettdrifvande dansen, JånaeldJeken eller bliadboeken, endast ett barnsligt nöje och ett muntert äfventyr. Ty kortspeJet var ej då en löjligt djup vetenskap, en fia diplomati, en allvarsam sak eller ett slags religion, med hvilken man föresatt sig att slå ihjäl tiden och med detsamma komma åt sin wästas välfångna egendom. Men nu har det eviga kortspelandet jagat på porten och fullständigt dödat nästan alla andra gsällskapsnöjen, tystat munnen på hvarje tankeyttriog och qvätt all lifligare glädje, så att hela umgänget är tyst, sarmulet och egennyttigt beräknande. Deremot vet man alldeles säkert, att en helt annan och bättre sällskapston fanns i gamla tider, då bildningen, vettet och ej kortandan förde spiran: då hade man, äfven uti! småstaden i landsorten, ett läsesällskap, ja tvenne, och då hade derstädes ett enskildt litet sällskap för medborgerliga ändamål, så snart dess små tillgångar medgåfvo det, sitt bibliotek, det var klart! hvilket begagnades oska flitigt och sedan gaf anledning till ärorika, uppfriskande samtal både under sällskapets aftonmöten och sedan uti hemmen. Att nu i ett sådant f, å, trefligt sällskap, hvarest herrarne för längesen intagit soffan i sitt rum och önska en värdpadsfall kort-tystnad, tala om en boksamling eller hoppas på en läsekrets eller ens en tidmningsklubb, vore en ren galenskap, ett förslag, åt hvilket man skulle skratta en midt i synen. Hvad trefnad skulle det bli t. ex. under sällskapet Idons möten å hotell pbenix, hvilka nu stråla af umgängesiifvets ädlaste behag, om kortspelet der fioge innästla sig? Och om man någon gång får ett besök af en bekant, är det ytterst sällan han tittar åt de goda taflorna, som möjligen finnas på väggarne, na!kas. pianot, ser åt bokhyllan, frågar efter den senast utkomna märkliga boken eller börjar ett samtal om en vigtig samhällsfråga; nej, han bara väntar att något klokare kan bli att göra och koxä? otåligt efter om ej snart de två eller tre äro församlade, så att man då ändtligen kan få något att slå händerna uti, d. v. s. få sig en spader. Sålunda hafva na alla sällskap blifvit spelklabbar och allt menskligt umeo —sAddlaget under råheten och riks