derna af en sådan förändring finner förf. i den omständigheten att — kyrkogodsen då skulle gå förlorade, emedan dessa då inför lagen icke mera gälla såsom det af bekännelsen omgärdade samfundets egendom, utan såsom de bekännelsefria och bekännelselösa förenings-medlemmarnes egendom. Mera naift kan man icke gerna uttrycka sig, och läsarens förvåning måste bli så mycket större som förf. i samma andedrag tillägger: men skall det blifva vid det tydliga åtskiljandet af det språkets innehåll: Gifver kejsaren det kejsaren tillhörer och Gudi det Gudi tillbörer, så måste staten få behålla sin rätt och sitt svärd, men kyrkan måste behålla sin bekännelse och sin tukt, sitt andliga svärd och sina andliga nycklar,. Andans svärd är sålunda beroende af kyrkans inkomster och uttrycket gifver kejsaren etc. har här fått en tolkning, som väl svårligen någon kunnat drömma om. Ju mera man nu för tiden, fortsätter förf., vill locka kyrkan att gifva sin bekännelse till spillo, för att försona sig med tidsbildningen, desto allvarligare gäller det att erinra om det ordet: hvad hjelper det kyrkan, om hon förvärfvade hela nationen, hela staten, ja hela verlden, och toge dock skada till sin själ? Ean blick på påfvedömets historia lemnar det uppskakande svaret. Man kan väl här med allt fog fråga den ärade förf.: Har påfvedömet sökt försona sig med tidsbildningen, påfvedömet, som allt mer och mer betonar bekännelsens, dogmernas nödvändighet? Något uppskakande svar synes oss ej heller påfvedömets historia lemna, men väl ett glädjande, ett uppmuntrande för alla den religiösa frihetens vänner, ty nödvändigheten att försona sig med tidsbildningen är just det memento som påfvedömets senaste historia — dess dogm om den obefläckade aflelsen, dess ofelbarhetsförklaring — så påtagligt gifver alla ortodoxiens blinda förfäktare. Lätt vore att framdraga många lika slående exempel på förf:s oklara tankegång och olyckliga öde att sjelf gifva sig dementi, men de citater vi anfört (hemtade från 76, 77) torde inom sin genre vara tillfyllestgörande. Sid. 27 förekommer: dock en, om möjligt, ännu underligare argumentering, hvarför vi utbedja oss ännu ett ögonblicks uppmärksamhet. Sedan förf. i deförsta kapitlen af sitt arbete framställt sina teorier om den heliga unionem och om den heliga separationena — teorier, så dunkelt tormulerade och i så allmänna ordalag utvecklade, att vi ej våga utlåta öss om dem — ötvergår han till en deduktion af unionismens synd, och mad unionismen afser han förmodligen den friare uppfattningen af begreppet kristenhet, som i våra dagar börjar göra sig gällande. För att icke fästa sig vid sådana små saker som att förf. medelst citater ur symboliska böckerna bevisar att vi måste strängt hälla oss vid — symboliska böckernas läror, vilja vi blott anföra ett par rader af den redan omnämnda argumenteringen sid. 27. Den af Guds ande verkade enfalden och uppriktigheten — så lyder detta bevis — kan icke stå tillsammans med detta sökande efter många konster (?), förutan hvilket unionismen icke är i stånd till att uppehålla sitt lif. Med lögn kommer man icke långa vägar, och ett sanningsälskande sinne skall aldrig någonsin erkänna det för en helig enhet, som i grunden blott är en organiserad tvedrägt. — — — Men den djupaste grunden till, att det kristliga medvetandet måste förkasta unionismen, ligger helt enkelt deri, att unionismen är en synd. Synd är allt hvad Gud förbjudit. Men nu har Gud förbjudit all gemenskap med falsk lära; men falsk lära är just själen uti unionismen, och följaktligen är unionismen synd Mera enkelt och beqvämt kan man icke gerna vederlägga sina motståndare. Sedan förf. affärdat unionismen, vänder han sig lika segerrikt mot separatismen, framställer derpå den heliga bekännelsen såsom den sanna unionen och den heliga bekännelsen såsom den sanna separationem samt framlägger till sist såsom resultat af hela den töregående deduktionen vissa slut och slutsatser,. Dessa lyda sålunda: Bekännelsen är altarets begränsning, — hvarmed menas att gränserna för nattvardsgemenskapen få icke uppdragas vidare eller trångare än gränserna för bekännelsegemenskapen.; — bekännelsen är råttesvöret för det kyrkliga litvet; bekännelsen är den borgen kyrksn fordrar af siva tjevare uti embetet och styrelsen och bekännelsen är vår enda makt mot Romp. Den skrifienliga sanningens bekännelsev är visserligen icke framtidens kyrka, men väl kyrkans framtido — med denna -gåtlika profetia afslutas det -egendomliga arbetet. RENEE Ke få ARR ket FR fö