blick som helst var jag beredd att Ia höra den olycksdigra gevärssalfvan. I Reichshofen blefvo kyrkoherden och 18 af hans församliogsboer skjutna. Lyckligtvis gick det nu ej så, utan om några dagar försattes de åter på fri fot. Vår ambulans började fyllas; i hvarje ögonblick förde man till oss sårade från för poststriderna. Hela tisdagen hörde vi kag nonskott, man slogs vid Beaumont; det är slett eget intryck man erfar i dylika ögonI blick, det kan jag försäkra. Snart började t ide särade ankomma, och våra läkare måste begynna sitt pinsamma arbete. Vi hade uppd satt vårt tält ute på marken, och här opeo Irerade man, derigenom befriande de sårade y I från det ohyggliga skådespelet. Det är för färligt att åse, och man måste vara mycket a stark för att vänja sig dervid. Blotta min2 I net deraf plågar mig. el En afton höll jag ljuset, under det att en , Jaf läkarne tog ut en kula; aldrig i mitt lif ;har jag sett ett sådant mod; patienten ville t lej bli kloroformerad; icke en klagan, icke ett . Irop gick öfver hans läppar. Läkaren var I förvånad, och äodock var kulan så inklämd . i nerfverna, att hon måste dragas ut med I kraftig hand; för min del måste jag uti fria luften, jag var alldeles förstörd. Man blyges löfversig sjelf, det kan jag försäkra, då man Isett dylika plågor och tänker på, huru lätt I vi jemra oss öfver vanliga smärtor. Mina stacka:s, mina kära sårade, hur dyrbart är ej minnet af dem för mig, jag ser Idem ävnu för mig på deras vanliga plats, jag hörj deras rörands helsning, då jag om I morgnarna kom med min tobak för att utdela ransonen för dagen. Numera är det omöjligt att dela den vedervilja man hyst för denna narkotiska växt, nu sedan jag sett hur alla dessa hedenriga karlars ansigten klarnade vär de fingo i fred och ro röka sin pipa. Jag ser dem fortfarande framför mig — der en ung soldat, en frivillig, som rosslade så hemskt efter en förfärlig operation, men som nu piggat upp sig och talar gladt om framtiden. På sida om honom ligger en tapper karl från Slesvig med ett krossadt ben, han är glad och under hela dagea repar han charpie och gnolar på melodier från sitt hemland. Längre bort har:jag min stackars lancier, han lider hjeltemodigt och uthärdar smärtan af sina blessyrer utan att beklaga sig. Ån längre bort ligger en marseljare, ett barn af vårt vackra Provence; jag har många gånger sett honom gråta, han visar mig en fotografi af sin hustru och sitt barn och stora tårar fylla hans ögon, jag tröstar honom och hoppet återvänder, han börjar småle, han hägrar för honom. . Den här, en storväxt vacker karl, med ett mildt och intelligent anmin hand: den stumma smärtan är det förfärligaste af allt. är en farriljefader som har barn, han kämpar mot döden, men tyfusen har intet törbarmande. Aldrig förr i mitt lif har jag bevitnat en förfärligare kamp och under mer än två dygn. Jag går och sätter mig vid de sjukes sida, jag lemnar böcker åt dem, jag skrifver bref till deras familjer och de gång jag kommer mötes jag af deras smaåeende, som riktigt stärker och uppmuntrar mig. Ack, mina stackars, mina kära sårade, hvad minnet af er är mig dyrbart! Er ocksä, okända martyrer, har jag qvar i mitt minne, er som jag sett dö vil min sida och som lemnat detta jordiska, offrade för denna förhatliga fiendskap. Under de första dagarna såg det ut som om döden skulle spara: våra sårade, men sedan en eller annan vecka gått, blefvo många af dem ytterst svaga och febern, som iofiaver sig före de sista ögonblicken, ryckte dem bort. En af dem höll jag mycket af, det var en ung underofficer, uppfylld af framtiishopp; han hade fått en förfärlig blessyr, från hvilken han ej kunde repa sig. Barnhertighetssystrarna skötte honom med detta rörande nit, som väcker beundran. Han skildes hädan, alltjemt talande om sin fattiga mor, som han ej mer kommer att förorsaka några bekymmer. Aunu en stark och duktig karl, hade han länge stått emot, men febern besegrade hans krafter, systrarna vårdade honom ifrigt, men hans extremiteter blefvo kalla. Låtom oss bedja, sade jag till systrarna, och de upprepade De profundis och jag bad för honom som höll på att dö. De katolska systrarna och den protestantiske presten kände att vid grafvens rand må man ej fästa sig vid jordiska ting, utan lyfta sina blickar mot himlen. Sorgliga, smärtsamma minaen, mina åhörare, men om I liksom jag egde dem, skullen I bevara dem såsom en dyrbar skatt, från hvilken man ej för något pris vill skilja sig. Det händer mycket lätt, när man talar om dessa tilldragelser, attiman faller in i tomma deklamationer eller att man omsäger det som är sagdt törut, men hvad jag tror mig kunna försäkra er, det är att man lär sig att hata kriget med sitt bjortas hela styrka och att åsynen af dessa lidanden gör en kraftlös och sjuk af harm. Jag bekänner det: alla dessa vackra erd om ära, triomf och militärisk heder gjorde mig ursinnig, jag hörde blott de blesserades jämmerskri eller de döendes rosslingar och, för att säga sanningen, jag tvekade buruvida j2g skulle tillskrifva dem menniskornas elakhet eller dumhet. Det är kanske orätt att yttra mig med sådan öppenbj-rtighet, men, mina åhörare, om I haden sett mina stackars soldater lida, om I hadea sett dem dö i den ålder då man börjar lefva, om I haden sett den fattiga men vackra byn Falais2, om I haden sett en familjefader och hans sex barn, i gär ännu skyddade mot fattigdon:en men i dag gråtande på ruinerna efter deras hem, om I haden sett gamla män utan tak öfver hufvudet, så skullen I förstå mig och I skylJen förlåta detta häftiga utbrott af smärta, som jag vilie men ej förmådde uadertrycka. Har bicssade ej dessa känslor upp hos mig en dag, då jag blef Kailad, derför att en luthersk prest ej fanns att tillgå, att uppfylla den sista pligten hos en ung tysk officer, som erhållit en ohygglig blessyr. Han var koappt tjaga år gammal, ende sonen Ach trolgtvad, och sigte, svarar mig ingenting, han trycker blott i På ena sidan i salen ligger en tysk, det tacka mig så vänligt. Jag vet att hvarje! hade kommit för att dö bortglömd i denna! skall återse sin vackra hembygd, der lyckan MH om, B-Mom