SID VIA. Af JULIA KAVANAGH,. Öfversättning Bf THORA HAMMARSKÖLD. Jag vill inte neka till att, oberäknadt det fysiska lidande som jag erfor, jag kände mig högst illa till mods; jag fattade nemligen follkomligt det öde som väntade mig. Jag skulle öfverlätas åt qvinnorna, barnen och hundarna — allesammans grymma fiender på dessa trakter af jorden. Det vill säga: man skulle spotta på mig, håna, sparka och slå mig och hundar skulle slita sönder min kropp, tills litvet inte längre ville hänga qvar. Detta skulle begynna med dagens inbrott. Jag hoppades väl att bära det som en man, men då ingen kan vara säker på sig förrän han blifvit pröfvad, och som ingen pröfvas den vägen flera gånger än en, så anser jag sjelfförtroende vara, minst sagdt, en dårskap dervilas Med ett ord: det var en bitter natt; ea af de svåraste jag genomgått. Jag var mycket plågad, men hvad jag kroppsligt led, var dock mindre än mitt själsqval. Jag piminner mig mycket väl att jag undrade hvad tiden led och tänkte på min lilla Josephine. Sof hon måbända nu i sitt kloster i Algier, frisk och sund? Jag tänkte äfven på Charlie, som just då var med oss i Afrika, en amateur. Hade han saknat mig? Hvad ville han då göra? Hvad kunde han göra? Ty hvilken kunde veta hvilken väg mina rötvare hade tagit? På detta sätt förgick natten och allt emellanåt fick jag en spark för att hålla mig vaken, emedan jag 2) Sa ÅA. B. M 288—255.