STOCKHOLM den 4 November. Tyskland, Frankrike och Sverige. IV. Hr F. förmenar, att de som hylla den politiska skandinavismen skola af hans åsigter känna sig rentaf sårade i djupet af sin själ. Vi tro oss kunna försäkra honom, att denna farhåga är alldeles öfverflödig. Hur follvigtiga förf. sjelf än må anse sina ord, ha vi ej hos dem märkt någon förkrossande tyngd. Om han finner passande att låta sitt förment högre ljus lysa för skandinaverne och förehålla dem, att de blott med hans benägna biträde kunna lära sig förstå sitt eget sträfvande, så tycka vi att detta mera är egnadt att väcka munterhet, än harm. Till en början låter förf. oss veta, att den skandinavism, som är honom så obehaglig, är årsbarn med schleswigholsteinismen, hvarmed lärer åsyftas, att den förre uppkom blott såsom motvigt mot den senare, så att den nu, då schleswigholsteinismen är död, saknar hvarje grundval och anledning. Om detta påstående rörande skandinavismens upphof vore lika sannt, som det i sjelfva verket är osannt, så vore slutsatsen i alla fall ej riktig. Ty, om schleswigholsteinismen ej förverkligats på det sätt, holsteinska ridderskapet och professorerne i Kiel tänkte sig, om den i stället blifvit ett medel för den storpreussiska politiken och den germaniska utvidgningslustan, så är likväl — när den, äfven i denna förändrade form, tjenat till att våldsamt afslita ett stycke af den nordiska nationaliteten — den skandinaviska enhetstanken, sträfvandet för de nordiska folkgrenarnes sammanslutning till värn för deras sjelfständighet, frihet och odling, ej derför mindre riktig. Men föröfrigt har ej skandinavismen det af hr F. angifna upphof: den eger, lika väl som den italienska enhetsrörelsen, en flerhundraårig för-historia, och redan på Carl XI:s tid formulerades den i ett rogram, hvars genomförande i vära dagar börjat förberedas, bland annat af de nationalekonomiska mötena. . Hr F. medgifver, att skandinavismen vidgat vår synkrets och öppnat våra ögon för det väsentliga sambandet mellan de tre skandinaviska folken; den har befordrat samfärdseln och tankeutbytet oss emellan; den har bidragit att visa oss, hvad vi hafva att lära af hvarandra; den har ryckt med sig i sin idekrets mången rikt utrustad ande, och den har sålunda gifvit ett stort uppsla tjl en kommande utveckling... Med. Qetta erkännande synes det oss svå, att förena den anklagelsen, att skandinavismen varit väsentligen negativ. Om eljest ej detta ord skall fattas i någop hittills obekant betydelse, ty de nämnda verkningarna förefalla oss vara ganska positiva förmåner. Måhända är förklaringen att söka i detta tillägg: men såsom Ppoiitiskt program har den egenligen gått upp i en enda tanke, Danmark till Fiderns. C det detta af händelserna öfverkorsade program — hvilket dock rätteligen hade en annan lydelse: Skandinavien till Eidern — som konstituerar skandinavismens negativitet, då menas följaktligen med ett negativt sträfvande ett sådant, som icke lyckas? Eller måhända göra vi förf. orätt: måhända menar han ej, att Eiderprogrammet bör kallas negativt derför, att det ej lyckades, utan derför att det vari sigsjelft oberättigadt? En sådan slutsats vore något rimligare, ehuru uttryckssättet i alla fall bir konstigt. Förf:s åsigt — var Eiderprogrammet oberättigadt, eller ej? — är något oklar. Å ett ställe (sid 34—35) framhåller hap, att nationalitetsprincipen ej får så ensidigt fattas såsom språkoch kulturgemenskap, att ej också statsoch rättsgemenskap skulle ega någon rätt gentemot språk och kultur: han yttrar, att detta är fallet, der små bitar af främmande nationer äro inströdda i en eljest helgjuten statskropp, eller der det för en stat så starka behofvet af en naturlig gräns kommer i strid med den faktiska språkgränsen. När således Slesvig intill Eidern från urminnes tid är danskt Tand, när tyskarne i Slesvig äro invandrare, när de i Danmark till Eidern äro en bit af en främmande nation — 200,000 tyskar mot 1,900,000 danskar — när slutligen behofvet af en naturlig gräns har en viss betydelse, så synes slutföljden häraf vara, att Eiderprogrammet enligt hr F:s åsigt icke vari sig sjelft oberättigadt. Men i den afdelning af hans skrift, hvarmed vi no närmast befatta oss, låter det annorlunda (3. 52). Här framträder Eiderprogram et så amn oberättigadt, men detta a a. måg 3 Ör sadäst derigee nom, att förf. på fri h?.4-j detsamma hn lägger någonting, .m aldrig tillhört detsamma. Han yttrar sig sålunda: . f07 uekli är, att i Slesvig bodde en af dan8E?T och tyskar ölandad befolkning, en befolkning, som delvis sträfvade till förening med Tyskland. Danmarks uppgift eller Nordens uppgift skulle hafva varit att hejda denna utveckling och att om-nationalisera Slesvig; vår nationalitet skulle hafva virat sin styrka genom att återvinna den naturliga gräns, som en olycklig historisk utveckling begynt rycka ifrån Danmark. Det är knappest troligt, att sådant hade lyckats genom fred218 nationglisering; det var naturligt, att när militärstyrkan blef den afgörande makten, Danmark äana raindre skulle lyckas utföra, hvad det ansåg vara sin rätt 0. 8. Vv. tlvad hr F. här inlägger i Eiderprogrammet, nemligen en afsigt att fördanska den tyska delen af Slesvig, är en ram dikt. I Eiderprogrammet ingick aldrig en sådan plan, och det är ett faktum, att Danmark icke ansåg, något sådant vara sin rätt Det sätt, hvarpå efter första slesvigska kriget de i Slesvig talade språkens officiella ställning ordnades, utgör redan en afgörande vederläggning af hr F:s påstående: denna gadnings redan i sig sjelf något partisk för tyska språket, såsom man lätt finner vid att jemföra den med folkspråkens faktiska utbredning, blef det sedan ännu mera genom ytterligare eftergifter, som under den diplomatiska striden med Tyskland genom vänskapliga mak