och möeuten bade all möda att komma efter, medat jägarskaran sökte upp en närbelägen bro. Jagten tog nu vägen öfver Pålbron till Fiskarto jet; och spåret förlorades ånyo. HKlitligen Atorfäbns det i kanten af badtvikel hedantör lilla Björnnäset, en yttefål oländig skogbevuxen bergås, som Ipeer utefter Laduviken. Här presenterade sig ett respektabelt hinder, bestående af ett led, i och för sig sjelf föga ansenligt men beläget på en starkt sluttande bergbäll. Öfverkom dock en och hvar; men tletta Var blott en början af dansen. Ridten antog nu karakteren af bergsklättring; ipå ret ledde rätt uppför det ytterst Krantö berget på en smal och mellan klippbiock slingrande gångstig. Sluttningen Var så stark, att det var omöjligt för bästarne att stanna. Framåt måste man om man ej ville rulla ned igen. Grenarne af den täta skogen tvungo ryttarne att Jägga sig framstupa för att ej blifva sopade af hästryggen, och till allt detta kom den slippriga marken. Knappt uppkomne på krönet, ledde oss spåret utför samma brant åt andra sidan. Hästarne åkte !Anga Stycken med alla fyra fötterna tält tillsammans och det var fast ett tnderverk, att ingen dervid råkade ut för ett allvarsamt missöde. Under omsorgen om att föra hästarne, egnades ej! nog uppmärksamhet åt spåret och plötsligen funno vi oss vid samma led, som vi m haft all tipptänklig möda att komma öfver. Öfver måste vi nu återigen, men spåret var nu förloradt för en längre stund och allvarsam fråga uppstod att afstå från jagten då densamma redan varat i nära två timmar, och him: len fortfarande utgöt sitt innehåll i rikt mått öfver oss. Genom hundskaräns envisa bemödanden återfanns deck till slut spåret ännu en gång; detfbar af, alltid skogsleds välförstående till Castens port, vidare öfver Bellevue, förbi Nya kyrkogården och in i Hagaparken. Nu var dock hundmästaren endast åtföljd af två hundar och ingen jägare; de öfriga hade smånindom drupit af, Efter åtskilligt kryssände i Hagaparken förlorades slutligen Spåret definitivt och den ringa återstoden af skaran anträdde återfärden utan rosett. Ett löjligt äfventyr som en af sällskapet hade, förtjenar att omnämnas. Skild från de öfriga kort före ankomsten till Castens port, tror han sig höra rop i trakten af Liljans, antager att finalen der afspelades och sätter af dit; nej håll! ropen tyckes nu komma från Fiskartorpssidan. Helt om och skänklarne till! Alldeles riktigt, ropen äro alltmera förnimbara, Ofver stockar och stenar bär det i vild fart för att deltaga i slutet af gjagten; slutligen äro ropen alldeles bredvid och befinnas komma från — en vallpiga som hojtar åt sina kosor. Vid ett välförsedt middagsbord på Hassölbackeh samlades man småningom; sist räfven, som i 1, timme inväntat sina förföljare vid Hagalund. Till de komplimenter som onekligen bans djerfva ridniog förtjenade, och hvarigenom denna schnitzeljagt fick en så intressant karakter, att det svärligen lyckas att prestera en dylik, fogades dock en och annan, ej obehörig, anmärkning öfver att schnitzlarne voro alltför tuonsådda, hvadan spårandet högeligen försvårades. Efter en under: muntert glammände tillbragt afton åtskiljdes man sent, och så lycktades denna, troligen för året, sista schnitzeljagt.