BLANDADE ÄMNEN. Stockholms Schnitzeljagt n:r 2, (Er tidning för hästvänner.) Då den första schnitzeljagten vid Stockholm blifvit tvenne gånger skildrad, tyckes det vara en orättvisa att med tystnad förbigå den andra, den dr törhända öfverträffade den första i djerf ridning. Efter ett par uppskof hade det blifvit beslutet att ifrågavarande jagt skulle ega rum den 14 sistl. September. I enlighet med en punkt i Schnitzelklubbens nybildade stadgar, att nemligen den blir räf som föregående jagt tagit rosetten, var baron Ridderstolpe härtill sjelfskrifven. Han gaf oss rendezvous kl. !,3 e. m. ofvannämnde dag vid Liljans lilla undangömda port från staden till Ladugårdsgärdet. Under förmiddagens lopp kastades mången, än förtviflad, än för! oppningsfall blick mot himlen. Vädret skiftade oupphörligen mellan solsken och störtskurar och då de första schitzeljägarne infunno sig på mötesplatsen, voro de glada att få krypa in under Liljas gästfria tak, medan de stackars hästarne, dock väl påtäckade, fingo uthärda ett förskräckligt ösregn. Det gick långsamt denna gång att få ihop ett tillfredsställande antal deltagare, och det vitnade om ej ringa håg för den goda saken att trotsa det ogynnsamma vädret och den uppblötta marken. Slutligen voro vi dock tio till antalet och jagtens existens var betryggad. Den af räfven utsedde hundmästaren, löjtnant Rosencrantz, utvalde till hundar expeditionschefen Nordenfalk, kapten Lindblad, löjtnant Arfvedsson och grefve Däben. Mickel fick sina tjugo minuters försprång och många förmaniongar på vägen att, med anledning af markens beskaffenhet, fara vackert fram. Snart spordes hans falska sinne. Knappt hade sekundvisaren utvisat att tiden var förliden, förräv hundmäöstaren gaf en klatsch med sin jagtpiska, så att det skallade i Tyskbagarebergen, och så bar et af. Begynnelsen företedde dock en märkbar likhet med salig dumboms försök, då han företog sig det orådet att predika. Hundra alnar voro ej väl tillryggalagde, förrän vi träffade schnitzlarne från föregående jagten. Utan tvekan antogs detta och inom en handvändning hade hela sällskapet satt öfver samma gärdesgärd, som äfven förra gången invigde jagten. Förgäfves glöpte en gammal hund att det bar åt fanders; först sedan en dyrbar tid här var förspilld, insåg man sitt misstag och makade sig åter öfver gärdesgården mellan de tvenne björkarne, som kunde hafva stått längre isär för att bilda en beqväm genomfart. Hundmästaren fick nu ett par rackor med sig och sökandet började i motsatt riktning. Ett väck, som snart åtföljdes af ordentligt dref, bragte ändtligen sällskapet på den rätta stråten. Räfven hade i bör jan hållit samma väg som jagten tog förra gången och de, sedandess, qvarliggande schnitzlarne gjorde spårandet svårt. Snart afvek han dock derifrån, kastade sig in i en backe, följde en väg och gaf sig derefter ut på en äng der han gjorde ett så förtvifladt språng öfver en graf, att hundmästaren