STOCKHOLM dea 2 November. l! Tyskland, Fransrike och Sverige. 5 LI. yV Å Förtattaren af den skrift, med hvilken vilt i ett par föregående uppsatser sysselsatt oss, S säger sig visserligen erkänna såsom en allde-C les naturlig sak, att Preussens förfarande mot 5 Danmark här i Sverige skulle väcka en förtrytelse och misstro, som måste på ett be-l! tänkligt sätt rubba sympatierna för Tysk-! land; men att detta samma förfarande skulle ! något närmare angå Sverige och Norge, el-l! ler att vi af det våld, som öivergått vära: grannar och tränder, skulle ega anledoing att ! draga några slotföljder om, hvad oss kan fö: restå, det medgifver han ej. Han tycker nog, ! ait en smula sympati för Davmark och en j. smula lambsens vrede mot Preussen ju kunde j: kläda oss rätt bra, såsom bevis, att vi gud! skelo? äro sjelfständiga, — men för resten l: låtom oss mot våldsverkaren utsträcka en : broderlig hand! Ty det lärer finnas så ofant! ligt mycket, som länder tyskarne till ursäkt, När nomligen desse till en parodi förvränga ellef öppet kränka pationalitetsprincipen, så ! är skuiden att söka icke just hos dem, utan åtminstone till en dei i sjelfva beskaffenhe:! ten af denna ide, hvilken kan uppfattas på olika sätt, såsom sråkgemenskap eller såsom rättsgemenskap. När Hegels landsmän gå l: att bemäktiga sig det danska Slesvig, för att :! der utrota det danska språket, äro de följ-:! aktligen otillräkneliga offer för den beklagansvärda bristen på — en korrekt defini! tion! Det skulle gndnås se illa ut, häri varl: den, om individer och folk ej derförutan kunde handia rättrådigt, bvartill kan läggas, att det hittills ej varit vanligt, och väl ej heller blir det, att på nämnda brist granda någon an-l svarsbefrielse. — Författaren erkänner också sjelf, utan att märka det, att det sannerligen ej är derför, att nationalitetspriocipens betydelse kan omtvistas, som tyskarna trampa den under fötterna, utan att de göra det af maktlystnad. Han lägger nemligen ide tyske lärdes mua följande räsoonemang: ba mäktiga statsorganismer lyckats att afsmå stammar bilda nationer, hvarför skulle ej stora till stater organiserade nationer hafva rätt, såsom de hatva makt, att draga smärre nationer eller delar ef nationer in i sin språkoch kulturgemenskap genom att påtvinga dem sitt statsht?, Som hvar och er inser, är detta räsonnemang fullständigt absurdt, och författaren tillägger också, att svaret härå lätt blir jakande för dem, som engång vänjt sig vig vid att hemta sin rätt af makten. Dermed är ja hela svärigheten löst: det är ej den af olike författare på olika sätt definierade nationalitetsidens fel, att den öfverträdes af dem, som blott på sin makt stödja sina ansoråk. Intet kan vara tydligare, än den ved ning, författaren sjelt presterat af denna första ursäkt. Vi vända oss till den andra i ordningen af de törmildrande omständigheterna. isserligea äro de af tyskarne dragna praktiska siutföljderna af nationalitetsiden — hvilka icke äro några slotföljder af denna ide, utan dermed stå i upperbar strid och af densamma fördömas — visserligen äro de ohyggliga; men dei är icke derför sagdt, att de komma att till det yttersta fallföljas. Förmodiigen, menar förf., skola eröfringsfantasierna nu snart lägga sig; han tror sig nemligen ha hittat på en förklaring af de der ultra-tyska idernas uppkomst, som är egnad att betydligt lugna våra farhågor. Denna förklaring har flere gånger, bland annat af oss, blifvit framställd. I de germanistiska utvidgningsplanernaoch storhstsdrömmarne har den tyska nation 2lkänslan tillförene reagerat mot det tröstlösa tillståndet i det genom sin splittring vanmäktiga Tyskland; man sökte en ersättning för den bedrötliga verkligheten i utsväfvands förhoppningar om en framtid af glans och makt och herrlighet; förtviflande om möjligheten att något kunna uträtta med vanliga medel, ville man framför allt ha ett nationalkrig, man uppställde eröfriogen af ett främmende område såsom den främsta bland sina övsknoingar, ty endast detta vore ett mål nog stort att till gemensam handling förena alla tyskar. Genom 1866 års händelser blefvo till väsentlig del önskningarna om politisk enhet och dermed följande politisk makt förverkligade. Maa borde då hoppas, att tyskarne, i tillfredsställelsen öfver detia resultat, skulle vakna upp ur sitt ru3, och att uppfyllelsen af befogade önskningar skalle qväfva det orena begäret efter andras egendom. Viha, som sagdt, för fyra är sedan utvecklat denna åsigt, uttalat dessa förboppningar. Men de sista fyra åren ha visat oss germanismen, den tyska chauvinismen icke i aftagande, utan i tilltagande: den vetenskapliga litteraturen, den politiska pressen, nordtyska riksdagens förhandliogar, preussiska regeringens förfarande — allt har ådagalagt, att den tyska nationalhögfärden oupphörligt stegras och att friheten hemma är mindre kär, än makten att eröfra, annektera och förtrycka svagare grannar. Hr F. har änanv en tredje ursäkt att andraga. Vi anföra in extenso hsns egua ord: Under det myckna talet om tyski nationalbögmod och tysk nationaliseringslystnad synes man i! vårt land vanligen hafva glömt bort, att dessa fö-. reteelser hafva andra och äldre anor i Europa, och att de i sin allra mest förfärande styrka hafva. framträdt just hos det folk, som nu är af sin fiende halft underkufvadt. Frankrike, hvarg politik ända sedan nyare tidens begynnelse hållit kriget uppe i Europa, visade ju från och med förra år. hundradet, att just hos dess folk, eller dem som , gjort sig till folkets egentliga sakförare, bodde alldeles samma lynne, som man nu tror sig för ! första gången upptäcka hos Tysklands folk. Det ! ( q var fullkomligt samma tal, om den stora nationen, dess herrlighet och makt, om Frankrikes kallelse att sprida civilisationen öfver verlden, om det franska folkets rätt att välsigna alla andrals: folk med dena upplysning och lycka, som endast dess kultur kunde bered: