af alla makter den, som kommit i den svåraste positionen till Preussen. Det torde numera vara utom allt tvifvel, att br von Bismarck köpt kejsar Napoleons neutralitet under 1866 års krig med vissa löften, hvilka aldrig blifvit uppfyllda; och, hvad värre är, Frankrikes värdighet hade fått en svår stöt genom det förolämpande sätt, hvarpå preussiska kabinettet undanskjutit den i Pragfreden på Frankrikes tillskyndelse stipulerade folkomröstningen i Slesvig. Troligt är äfven, att den skickliga och vaksamma preussiska diplomatien öfverallt tilifogat den franska betydande nederlag, hvilket, i förening med en hånfull och utmanande ton, måste reta franska regeringen. Misstroendet och det ömsesidiga spioneriet tilltogo. Slutligen kunde de alltmer framträdande preussiska planerna på Sydtyskland och Preussens kolossala rustningar icke annat än hos franska kejserliga regeringen framkalla farhågor i afseende på bibehållandet af Frankrikes ställning såsom Europas första stormakt, farhågor, hvilka från frausk och specielt från dess regerings synpunkt, måste anses helt naturliga, hvartill kom det beklagliga racehat, som onekligen sedan lång tid tillbaka varit mellan de båda folken rådande, icke minst å tyskarnes sida, Bedraget af en usel, men på ytan lysande förvaltning, trodde sig Frankrike rustadt, och hela verlden ansåg detta land såsom den enda bland stormakterna, hvilken kunde klippa viogarne på den växande preussiska örnen. Sådan var ställningen, då helt plötsligen den hohenzollernska kandidaturen till spanska tronen framträdde. Man begagnade sig af denna obetydliga anledning för Att göra slut på den pinsamma ställningen. Denna i sig sjelf likgiltiga fråga blef den gnista, som antände sedan länge hopade brännbara ämnen och förorsakade en explosion, den gräsligaste, som nyaste tidens historia har att omtala. — — — —— En vigtig anmärkning måste vi besvara innan vi afsluta denna artikel. Den är framställd af hr Forssell och går ut derpå, att Frankrike saknat ull befogenhet att inblanda sig i Tysklands ordande af egna inre angelägenheter. År det då rerkligen endast en inre angelägenhet att upprätta n ny, ofantligt mäktig och för andra nationer hoande stat och att, för ernående af detta mål, ryta mot besvurna fördrag, med våldsam hand ubba Europas hittills bestående politiska förhållanden, kränka sjelfständiga staters integritet och unnektera länder, mot deras vilja? Inom de slaviska staterna är tanken om ett enda stort slariskt rike en lika allmän och på sitt sätt berättiad tanke, som den om ett enda stort germaniskt. Ivad skulle man säga, om Ryssland började genomöra den panslavistiska iden på samma sätt som Preussen nu tillvägagår för att genomföra den jangermaniska, eller om Sverige en vacker daj oge sig det orådet före att med våldsam han illskapa ett skandinavien, genom att låta Norge ich Danmark mot deras vilja uppgå i Sverige? kulle dessa statsbildningarockså endast vara nre angelägenheter, som icke komme det öfriga Juropa vid? Månne Tyskland skulle betrakta lem såsom sådana?