—E SI I. YI AA.) Af JULIA KA VANAVH Öfversättning af THORA MAMMARSKÖLD. Då hon var ett litet barn, hade hon lefvat och lekt i stora salar der ekot upprepade hennes glada skratt, hennes snabba steg. Der hade hon trött slumrat in, med fydar och gudinnor nedblickande på henne från det höga taket, hvarest de dvaldes i olympiskt gyllene moln, — gudarna i evig kraft, gudinnorna i oöfvervinnerlig fägring. Såsom ung flicka hade hon suttit och broderat vid sin båge och ifrån sitt fönster blickat ned på den tysta gården, — icke den stora borggård, kring hvilken palatset var bygdt, och der höga camelior blommade under strängaste vinter — utan en inre gård sval och utan sol samt endast helgad åt hemmets angelägenheter. EzDess stenläggning var grön af fukt; i remnor på murarne växte fina hängväxter, liksom äfven i yppig grönska omkring den lilla brunnen på gårdens midt, dit tjenstflickor med silfverpil i håret och korallband omkriog den bruna halsen, dagligen kommo för att skölja broccoli. O, ve! det djupa tråg som de dertill använde och i hvilket stjaw kar och gröna blad flöto, hade varit en gammal sarkofag, Ett kejserligt stoft hade en gång hvilat deruti; illa åtgångna casso lelievos å sidorna innefattade berättelsen om verldsherrskarens segrar, och ett sönderslaget hufvud, prydt med lagerkrans, vid sarkofagens ena ända, var bilden af en man som på Oa4) Se A. B. M 288—252,