MYDLLG VG HARVL, SVIL IAN tj HAUC pflaRLIDA gagn af. Det var derföre man — mångei gång till sakens fromma — modificerade! oc! jemkade på de principer, man sjelf hade god: änt, såsom då man, efter att ha proklame rat den bekanta läran om de tre statsmak: terna, i det praktiska utförandet frångicl den och lade maktens tyngdpunkt afgjord på folkrepresentationens sida. Med ett ord det var tillföljd af denna moderata förstån dighet som man lyckades åstadkomma der författning, om hvilken det kan sägas at den, fri från allt doktrinärt systematiseranda gifver utrymme åt den framåtskridande ut Vvecklingen, utan att löpa fara att spränga: af denna. Det har säkerligen funmts skarpsinnigare och mera lärde lagstiftare än Eidsvoldsmännen, och det har funnits författninBar, som ha tagit sig långt bättre ut på papperet och gifvit ett myeket renare uttryck för ett politiskt system än den norska grundlagen af den 17 Maj 1814. Men det har knappt funnits någon i ett enda dokument formulerad statsordning, som har varit så ända igenom praktiskt anlagd som Norges. Häri ligger dess styrka och — dess svaghet; men jag skyndar mig att tillägga, hvilket också mer än ett halft århundrades historia till ötverflöd har bevisat: den senare är lyckligtvis mycket obetydlig i jemförelse med den förra, ty de svaga punkterna kunna förbättras och luckorna fyllas, utan att det hela förlorar det ringaste af den konsistens, som har upprätthållit det och sannolikt skall upprätthålla det i långa tider. Det är också endast genom denna betänksamma, moderata förståndighet vi kunna förklara för oss den jemna gången af den dämpade tonen i de förhandlingar, ur hvilka författoingen uppstod — genom densa klara förståndighet i förenipg med en orubblig patriotism. Ty, såsom en af dem, hvilken sjelf deltog i författningsarbetet, har yttrat, om häftiga lidelser — det bör anmärkas, att det är den timide Jakob Aall, som har skrifvit detta, och han såg måhända mången gång lidelse, der det blott var litet oratoriskt krimskrams — om häftiga lidelser stundom förorsakade oroliga scener, så kunde dessa utbrott tuktas af det lugna förnuftet; de varmaste förfäktarne af sina politiska åsigter om fäderneslandets ställning voro för det mesta de humanaste och klokaste, och de splitens elementer, som under lidelsernas uppror kunde kastas in i församlingen, kunde tuktas af den stora centerns moderation och talangfulla medlemmars bemedlande vägledning,. — I sjelfva verket rådde väl rväppeligen på Eidsvold den politiska naivitet, genom hvilken man mången gång har velat förklara det lyckliga resultat, det hela fick, såsom en slumplycka. Tvärtom sutto här män med vidsträckta kunskaper istatsvetenskaplig riktning och skarpt utvecklad omdömesförmåga, och hvad de skapade hade utan mikroskopiska detaljundersökningar eller dimmiga systemdrömmar framgått ur den sunda blicken på hvad tiden kräfde och förhållandena tilläto. Och jast samma karakter är det ju, som också under de följande tiderna har trädt så skarpt fram i hela värt offentliga lif, i storthingssalen icke mindre än i statsrådet, på talarestolen som i pressen; den klara förståodigheten, mången gång dock åtföljd af sin karrikatyr, den bornerade kälkborgerligheten. Men vi ha kanske kommit väl långt bort från Eidsvoldssalen i de betraktelser, till hvilka den rad af tafior, som betäcka väggarne här uppe, ha föranledt oss. I fredlig endrägt hänga nu motståndarne här vid hvarandras sida, den unge Kristian Magnus Falsen, grundlagens fader,, såsom man har kallat honom, mannen med den sydländskt eldiga blicken, som icke ville tänka sig sitt fäderneslands framtid annat än såsom ett isoleradt konungarike under Kristian Fredriks spira, och på andra sidan fuliblodsaristokraten Herman Wedel-Jarlsberg, också en af de fysioaomier, som I vaggan fått sig snillets stämpel påtryckt, edaren för den minoritet, som endast i en union med Sverige såg Norges öde betryggadt. Ty detta var den fråga, som mer splittrade meniogarne än arbetet på landets ria författniog. På Falsens sida, utgörande let s. k. sjelfständighetseller prinspartiet, inna vi församlingens majoritet med sädane nän till ledare som den fint bildade, vältaige, men också om sin öfverlägsna förmåga ullt medvetna professor Georg Sverdrup, den sloke, betänksamme Christie, hvilken sedernera under föreniogsunderhandlingarne med Sverige visade.sig vara Norges mest fullänlade diplomat, den häftige, patetiskt vältaige presten Jonas Rein. Omkring Wedel lockar sig en skara icke mindre skicklige nän, den gamle magnaten Peder Anker, Sererio Lövenskjold, Jakob Aall, Nikolai Wereland, allesammans kloke och omtänksamme än, hvilkas ideer likväl då ännu blott lycsades vinna ringa insteg hos församlingens ch bland. nationens minoritet. Harmen öfver et sätt, hvarpå Norge, ehuru ett suveränt ike, oåtspordt hade blifvit af Danmark afrädt till Sverige, den styrka, hvarmed just detta kritiska ögonblick sjelfständighetsänslan bröt fram hos alla, ett genom årundradens krig utveckladt och mången gång f maktens innehafvare med konst upptändt risstroende till det svenska grannfolket, sanginiska förhoppningar om Europas bistånd tt försvara en norsk isoleringspolitik — allt renade sig att försvaga förtroendet för de läns bemödanden, som hoppades på samma åog kuona bevara Norges fulla sjelfständiget och tillförsäkra landet fördelarne inom et östra grannlandet. Men det var blott id ett och annat tillfälle som denna meningsikhet kunde komma till ordet på Eidsvold; m det, som det här förnämligast gällde att stadkomma, en egen, för folkets inre frihet ch sjelfstyrelserätt betryggande statsordning, erom förenade sig partierna och deras ledare en ädel, patriotisk och klok samstämmighet. I de ram, som gränsa närmast till den stora irsamlingssalen, bar man begynt anskaffa ett ;flegalleri af de män, som spelat en framående roil i Norges nyare historia. Samngen är blandad, men skall, om den fortuttes och suppleras, kunna få en icke ringa storisk betydelse. Jag vet icke, hvad som ulle kunna ligga i vägen för, att vi här kte skapa oss ett slags norskt Versailles, vigdt likasom den fordna franska konunga;rgen åt alla fäderneslandets hedersminnena. I et är en god sak för ett folk, att det eger!å fläck, till hvilken dess bästa fosterländska 0 mA mnmm:;m.,. LL. OO R —Oh a DD mm dä I 0 vt