SILL VIA. Af JULIA KAVANAGH, Öfversättning af THORA HAMMARSKÖLD. Förgäfves slösade lady John sina böner — hon ville ej göra några ursäkter, ty de skulle gifvit saken ett annat utseende; — Silvia var obeveklig, och husets värdinna sade slutligen med mulen panna: mademoiselle Nardi måste få sin vilja fram. Ingen kunde derefter envisas vidare och ingen gjorde det heller och Silvia gick ned till mrs Groom, som väntade i förstugan med en lantärna. Lady John var förvånande tvär och snäsig emot professor Smith hela qvällen, men mademoiselle Nardis namn blef ej en enda gång nämndt under aftonens lopp. Den lilla porten i trädgårdsmuren var ej väl tillstängd efter dem, då Silvia stannade tvärt, lade handen på mrs Grooms arm och såg oroligt på henne. Det är väl ej farligt? sade hon. Inte det ringaste grand. Hvad skulle det vara för fara? Silvias svar var att rikta en imaginerad pietv! mot mrs Grooms panna, men ehara hon wed sin hatt och kappa såg ut som en rask, ang stråtröfvare, visade mrs Groom en aktningsvärd, britiek manhaftighet och ej så mycket som blinkade. Ingen fara för sådant, svarade hon lakoniskt. Men Silvia föreföll icke fullt öfvertygad. Hon var mycket noga med att rigla slottsporten, då de väl voro framme, och när en ) Se A. B. M 2388—251.