STOCKHOLM den 31 Oktober.) Vi ha i föregående uppsats granskat de första åtta sidorna af hr Forssells skrift. Sedan han der sökt visa, att på grund af natur och historia Sveriges sympatier bort, vidl krigsutbrottet mellan Frankrike och Tyskland, följa det senare landets härar, vill han undersöka (sidd. 8—26), om några tillfälliga förhållanden kunnat ändra denna vår naturliga ställning till frågan. . När förf. härvid erinrar om, att opinionen i vårt land för icke mer än ett tjugutal år sedan önskade ett fritt Tyskland välgång och lycka till enighet, så är detta icke blott riktigt, utan kan gerna utsträckas derhän, att ännu i denna dag är den svenska opinionen densamma. Men man ser ej denna önskan uppfylld, man ser ej ett fritt Tysklands enhet förverkligad derigenom, att Preussen uppslukar de öfriga tyska staterne eller derigenom, att det politiska frihetsarbetet i Tyskand åsidosättes för tillfredsställande af den nationella högmods-galenskapen. Saken är ofantligt enkel: just derför att vi svenskar fortfarande hysa den önskan, hr F. omtalar, kunna vi ej önska Preussen framgång, ty denna framgång betyder ej Tysklands enhet, utan dess borussificering, den betyder ej Tysklands frihet, utan dess förslafvande i den hohenaollernska eröfringslystnadens tjenst. Förf. erinrar vidare om de varma sympatier, hvarmed vi följde preussiska deputerade kammarens konstitutionella kamp mot en lagbrytande regering i början af 1860-talet. Mycket riktigt; men när vi nu ej längre sympatisera med detta liberala parti,, sedan det, hänfördt af eröfringsbegär, låtit sig genom den nordtyska förbundsförfattningen frånryckas den konstitutionella rättsgrund, det fordom innehade, och sjelf bortkastat de vapen, hvarmed det då bekämpade militarismens öfvermakt, så står denna förändring af våra sympatier i bästa öfverensstämmelse med en svensk och frisinnad och — följdriktig tankegång. I törbigående vare här anmärkt att det ej, som förf. tyckes tro, är blott en vedervärdig jargon, som ofördelaktigt utmärker den preussiska militarismen: när denna intager en sådan ställning i staten, att de gröfsta brott inom det borgerliga samhället, begångna af officerare, straffas blott med förflyttning från en garnisonsort till en annan, så är det verkligen något annat än yrkesmilitärens vedervärdiga jargonn, man har att klaga öfver. Förf. finner ytterligare en motsägelse mellan det bifall, som man i Sverige egnat Sardiniens konung, då han annekterade de öfriga italienska landsdelarre, och det ogillande, som drabbat Preussens förfarande med Hannover, Nassau m. fl. tyska länder. Om italienarne rest sig för att förjaga sina förUryekare om de genom fri omröstning nära enhälligt uttalat sin önskan om förening med Sardinien, är väl detta jemförligt med Preussens föriarande mot Nassau, Hannover, Frankfart, Hessen? Dessa länder ha inkorporerats i Preussen, utan att derom hafva uttalat någon önskan, ja ehuru preussiska regeringen sjelf — i det kongl. budskap, som hr von Bismarck den 17 Aug. 1866 föreläste i deputeradekammaren — uttryckligen medgivit, att hon väl vec, att endast en delaf befolkningen i dessa länder delar hennes åsigt om nödvändigheten att beröfva dem deras sjelfständighet. Motsägelsen finns ej hos dem, som skilja mellan så olika saker; frågan är alls icke tvistig, såsom hr F. förmenar; och är det någon, som söker med lättfunna fraser, blanda bort korten, så är det förf., när han talar om Hessens kurfurste såsom ovärdig våra sympatier. Det är icke fråga om kurfursten, utan om Hessens befolkning: har hon, liksom Neapels, enligt sin egen önskan annekterats till en annan makt? Med 273 röster mot 14 godkände preussiske deputeradekammaren ett utskottsutlåtande (öfver ofvan nämnda kongl. budskap), som uttryckligen förklarade, att eröfring är en lika god grund för eganderätt, som någon annan. Dessa grundsatser äro verkligen något skiljaktiga från dem, som beherrskat det italienska enhetsarbetet; se der anledningen för våra sympatier i det ena och antipatier i det andra fallet. Förf. påstår sig ha sett otvetydiga tecken å Preussens benägenhet att uppgå i Nordtyskland.. Det är skada att han ej omtalat dem närmare, ty ingen anvan, utom Handelstidningen, har sett dem. För egen del ha vi efter 1866, likasom förut, med oafbruten uppmärksamhet följt förhållandenas utveckling i Tyskland och tyvärr gjort helt andra iakttagelser. Vi få emellertid lemna de der tecknen å sido, då vi ej ens kunna gissa, oss till, hvari de bestå. Förf. lofordar den nordtyska riksdagens verksamhet för åvägabringande af gemensamma lagar och inrättningar inom Förbundet samt uppräknar ett antal af dess beslut och åtgärder. Vi instämma utan tvekan i dessa loford, men måste emellertid påminna om något, som förf. alls icke låtsar om, att nemligen detta enhetsarbete iogalunda är från början och i allo endast den nya förbundsriksdagens och förbundsregeringens verk, utan att ganska mycket vara undangjordt förut. Vi mena härmed ej, att genom tere årtiondens bemödanden af det tyska enhetspartiet sinnena voro bearbetade, jordmånen förberedd för dessa reformer, utan att högst väsentliga åtgärder till åstadkommande af likartade institotioner långt före detta vidtagits. Hr F. talar om åtskilliga nya förbundslagar i uttryck, som låta förmoda att han icke känner, att de stödja sig på redan förut bestående bestämmelser af samma slag; så t. ex. när han säger, att en social och L Tyskland, Frankrike och Sverige.