STOCEHOLEH dena 28 Oktober. Något om franska samhället. I. Mycket har ordats om fransmännens lättsinne, men sällan talar man om det lättsinne, hvarmed franska nationen blifvit bedömd af främlingen. Personer, som känna ingenting af det verkliga Frankrike, draga ej i betänkande att sätta sig till doms öfver detta land. Vi tala nu icke särskildt om tyskar under närvarande förhållanden — de drifvas af fanatiskt nationalhat och äro derför otillräkneliga — utan om såväl tyskar som medlemmar af andra nationer under helt vanliga omständigheter, hvilka bedöma Frankrike efter gammal slentrian, utan att bekymra sig om att sjelfva taga reda på det som bedömes och ofta fördömes. Alltid är det Paris, som får gälla för Frankrike. Har man en gång sett boulevarderna i den staden, tror man sig känna Frankrike; har man en afton besökt Mabille, föreställer man sig hafva reda på det franska samhället; en färd i Boulogneskogen är nog för att uppskatta den eleganta societeten; en promenad till Bastilleplatsen och Faubourg Saint-Antoine anses lemna tillräcklig inblick uti den franska arbetarens sedliga förhållanden. I den del af Paris, som är tillgänglig för främlingen, är sedligheten icke särdeles stor, och deraf drager man den slutsatsen, att hela franska nationen är en osedlig nation. Vi hafva dock aldrig hört, att någon vågat draga samma slutsats om den tyska nationen på grund af tillståndet i Wien, i Mänchen och äfven i Berlin, eller att man haft djerfheten att fördöma Englands folk för det man man en afton sett anstötliga scener på Haymarkets trottoir, i Cremorne Garden eller i Argyle Rooms. Skulle någon förnuftig menniska vilja bedöma Englands qvinnorj efter dem som dansa i Casino Holborn? Främlinar hafva dock tillåtit sig att taga Mabille, Sile Valentino och Closerie des Lilas till utgångspunkt för sina omdömen om den franska qvinnan. Sådant kan man få läsa i tryck, icke år 1870 endast, då passionerna i Tyskland satts i svallning af den sluga bismarckska politiken, utan äfven under föregående år, då verlden var Inga och Tyskland ej mer än något annat land hade orsak att fälla orättvisa omdömen om franska folket. Vi hafva äfven i Sverige lyckliggjorts med öfversättningar från tyska turister, hvilka uteslutande hållit sig till hvad en gedemålare visserligen icke bör ignorera, men. som kan icke heller bör göra till det enda föremålet för sin skildring. En sådan skildrare af pariserlifvet är t. ex. Hans Wachenhusen, hvilken sjelf säger, att Paris, sedan han för åtskilliga år tillbaka första gången besökte det, ständigt förekommit honom såsom hans andra hem. I detta hem söker hr Wachenhusen företrädesvis upp den lättfärdiga verlden och tyckes finna ett stort behag att sedan visa detta hemlif för sina landsmän. Han har skrifvit en hel hop böcker, hvilka alla röra sig omkring samma ämne. Die Grigsette heter en bok; Die Lorette, kallas en anvan, och så hafva vi en från sjette originalopplagarv, år 1869, på svenska öfversatt skrift, Eva i Paris,, hvilken i cynisk fräckhet öfverträffar de andra och der han bland annat ej drager i betänkande att kalla alla franska konstoärinnor cocotter,, hvilket bokons öfversättare dock funnit sig böra anmärka Vara minst sagdt lättsinnigt, förhastadt och alltför allmänneligt., hvaremot öfversättaren 1-ed god smak och atan reservation låtit författarens öfriga skymford stå qvar. Samme Hans, Wachenhusen skref också en bok öfver den stora verldsutställningen år 1867, med hvilken äfven vår allmänhet haft lyckan att göra bekantskap i svensk öfversättning och som mycket litet sysselsätter sig med utställniogen, men deremot så mycket mera med den sedlige tyske författarens älsklingskapitel, det lättfärdiga lifvet i hans andra hem,. Och Hans Wachenhusen är sannerligen icke den enda främling, som företrädesvis odlat samma kapitel. Der åtelen är, dit församla sig ock örnarne: man uppsöker företrädesvis det, hvaruti man sjelf finner behag. Kan man göra det under sken af psedemålare, är det så mycket vackrare. Om det verkligt stora, det ädla och lifskraftiga i franska nationen bekymra sådana författare sig icke det ringaste. Det tyckes ej ens finnas till, då man läser deras böcker. Men som det, tyvärr, är en sanning, att skapdalen har någonting lockande för många menniskor, så läsas skandalböckerna öfver de franska förhållandena med stor förkärlek, och på grund af hvad de hafva att anföra dömer man sedan Frankrike. Detta är onekligen mycket beqvämare, än att sjelf försöka taga reda på förhållandena eller att hemta motiver för sina omdömen nr allvarliga, förståndiga och hederliga arbeten, hvilka icke frossa på skandalen. Den främling, som kommer till Paris, ser vanligtvis ej mer än skalet. I de flesta fall har han ej tid att taga kännedom om hvad som kan finnas under detta skal; ofta bekymrar han sig ej heller om att se någonting annat. Han vill företrädesvis roa sig, och som Frankrikes hufvudstad erbjuder många tillfällen dertill, så kommer han lätt på den tanken, att allt i Paris endast är beräknadt på nöjet, att det är för detta och af detta, eom parisaren lefver och att parisaren är detsamma som fransmannen. Ofta sedan främlingen njutit de fadda nöjena ända till