Slappta du (daURKVNSKapeR I LVYLLOD. enstsittsnn BLANDADE ÄMNEN. Rigibanan profvades den 8 Oktober i närvaro af bygnadsdirektionen med ettpersontåg. En elegant passagerarevagn med beqväma säten sattes framför berglokomotivet; den fyldes snart med passagerare af båda könen, och så bar det af uppför den branta banan, förbi de väldiga klipporna, ferm tunneln och öfver den pittoreska Schurtoel till Freiberg, 2000 fot i lodrät höjd öfver Vierwaldstädtersjön. På mindre än en halftimme uppnåddes denna punkt och tåget rörde sig med en öfverraskande noggrannhet och säkerhet. På samma tid och med samma säkerhet nedsteg tåget åter i dalen. Efter några timmar afgick åter ;ett tåg med 80 personer, uppnådde Freiberg på 30 minuter, lät de förtjusta fee er NA af den herrligg utsigten och förde dem äter tillbaka till Vitzenau. Olyckligtvis hafva krigets olycksbringande inverkningar sträckt sig äfven till detta freens verk. Underbygnaden på hela banan är längesedan fullbordad, men leveransen af skenorna, som voro bestälda från trakten af Metz, har genom kriget blifvit afbruten och således äfven öppnandet af banan uppskjutet. — Ombord på König Wilhelm, den stora preussiska Pansarfregartem kom elden lös den 2 Öktober. Tjära, beck, terpentin och tågvirke brunno. Man skulle på morgonen nämnda dag tappa terpentin ur ett fat och begagnade dervid ljus, som antände terpentinen. Först efter flera timmars ansträngande arbete lyckades man bli herre öfver elden. — Talet 13. I danska folketingets möte i måndags inträffade en liten rolig. episod. Sedan J. A. Hansen hade föreslagit att remittera lagförlaget om presternas aflöningssätt till ett utskott om 15 medlemmar och en annan folketingsman hade föreslagit ett utskott om 11 medlemmar, yttrade Poulsen, att ännu hade aldrig i tinget blifvit tillsatt något utskott på 13 medlemmar, något som säkerligen kom sig deraf att detta tal af många anses olycksbådande. Han önskade derför, på det man finge se hur många vidskepliga ledamöter tinget räknade, att utskottet skulle bestå af 13 medlemmar. Hans förslag gick icke igenom, utan J. A. Hansens, som antogs med 47 röster. Mycken munterhet väckte det emellertid rär det visade sig, att 13 folketingsmän röstat mot J.A. Hansens förslag. — Från börsen i Newyork, Bland de många andra göromål, som Newyorks börsmäklare bruka åtaga sig, är äfven det af hattstukare. Detta Tk rör egeotligen icke någon affär; om icke för attmakarne, utan blott ett sällskapsnöje, åt hvilket man på börsen egnar sig, då business äro flau, och som utmärker sig genom en äkta fin yankeeton. Stundom händer det äfven att hattstukning förekommer under tider af stor kommerciel excitement, då den användes för att afleda uppmärksamheten från de egentliga affärerna. Såsåg man på börsen den 25 sistl. September en af en anonym komitå utfärdad proklamation, att efter den 26 Sept. inga hvita hattar finge förekomma i börslokalen. I öfverensstämmelse dermed blefvo följande dag alla som inträdde derstädes med hvita eller gråa hattar på hufvudet, omgifna af ett antal mäklare i svarta hattar, hvilka hrr vanligen åtogo sig att rycka af alla hvita hufvudbonader, som kastades i en hög på golfvet, hvarefter hrr mäklare med belåtenheten hos män, som veta med sig att de redligt uppfyllt sina pligter, företogo sig att på dem dansa en sprittande cancan. De omedelbara offren för detta glada skämt upptogo detsamma godmodigt, såsom sig borde, och deltogo i den allmänna munterheten genom att å sin sida föra ett obevekligt krig mot alla svarta eller mörka hattar. Såsom final till det lilla skämtet sågos börsen och den framför densamma liggande delen af Broadstreet betäckta af hattbitar i alla möjliga slags färger och blott den lycklige egaren af en perek kunde berömma sig af något slags hufvudetäckning. — En föreläsninvgshistoria. En viss för sin humor och ironi känd juris professor vid ett visst universitet började en af sina föreläsningar med ungefärligen följande inledning: Mina herrar! Vi skulle i dag egentligen sysselsätta oss med den så kallade vitneseden. Denna var i fordna dagar af ganska stor vigt och betydelse; men, jag vet ej rätt hvad jag nu skall säga om den saken, för se, mina herrar, sedan Boström knåpade med och tog bort helvetet, så torde väl kanske också möjligen i bonduppfättningen denna ed ha förlorat en stor och god del af sin vigt och praktiska nytta, hvilket herrarne nog komma att sjelfva erfara framdeles. (Gc. H. T.) — Besatt af djefvulen. I en korrespondens från Upsala till G. H. T. läses: Vid de kateketiska öfningarne den 11 dennes förekommo bland annat till behandling dei bibeln omtalade af djefvulen besatte,, då en af de kateketiserande påstod, såsom rätt och förnuftigt väl var, att de i Nya testamentet omnämnda af onda andar eller djeflar besatte menniskorna icke voro någonting annat än hvad vi kalla sinnessjuka eller vansinniga, hvilka efter den tidens äskådningssätt ansågos såsom af djefvulen besatte... Härpå ville dea ortodoxe läraren dock icke alldeles obetingadt ingå, utan antog, att det nog ändä var verkligen så, som det i skriften står, fastän vi på senare tiden i Sverige ej haft några besatte,, men att sådana dock för närvarande förekomma i-— södra Tyskland (sic! sic! sic!). En af larjungarne reste sig nu och opponerade skarpt icke allenast emot den förut talande kamraten utan ock emot läraren. — Den opponerande sade sig sjelf ha med egna ögon sommaren före denna sett på ön Gotland en af djefvulen verkligen och mycket, mycket svårt besatt menniska. Auditoriet, hela kamratskaran, annars tydligen mycket stilla och alivarlig af sig, utbrast i ett skallande gapskratt. Saken upptogs ej vidare till diskussion. För evangeliska fosterlandsstiftelsen, sade den, gom berättat detta för mig, och det var ändå en teolog, synas af djefvulen besatte passa rätt bra i stycke och drifvas ut., men — på en akademisk lärosal ..., der kommer väl just ingen utdrifoing i fråga, men, som du finner, i stället utskrattning.. Dotta torde väl ock vara det lämpligaste. — Antiqvariskt. Med anledning af hvad som tidningarne meddelats om den fyrahundraåriga aleotypen i Westerås gymnasiibibliotek nämner Lunds Weckoblad, att samma bok äfven finnes å dervarande universitetsbibliotek, tryckt äfvenledes år 1470, men i Venedig. Dessa begge upplagor kunna sålunda, fortsätter L. W., täfla med hvarandra om rättigheten att gälla såsom den tredje i ordvingen, dock sätt. bibliograferna (t. ex. Haini sitt Ienerforism) den sistnämnde framför den i