SILL. YV IA.) Af JULIA KAVANAGH, Öfversättning af THORA HAMMARSKÖLD, FEMTE KAPITLET. Lady Johns hus låg på en kulle, nedanför denna gick en körväg, till hvilken man från en terass med en bred stenbalustrad kunde se ned. Ifrån terrassen hade man en vidsträckt och omvexlande utsigt och der stod Silvia tidigt följande morgon, blickande omkring sig med klara, forskande ögon, lik en uvg fågel som företagit en läng flygt och nu rekognoscerar det land till hvilket han färdats. Nere i dalen låg byn Saint Remy, med sitt grå kyrktorn, sina skifferoch tegeltak, framtittande bland rika trädpartier, der sommarens grönska förenade sig med höstens granna färger. Bortom byn lågo sig vågformigt höjande och sänkande fält, öfvergjutna af morgonens solljus, hvilket dock blott svagt förmådde genembryta höstdimman. EE: Rätt vackert, men inte likt Sorrento, sade en röst bakom Silvia. Hon vände sig om och såg mr Lovell som stod och betraktade henne med en leende och förbindlig min och, ehuru Silvia sjelf var för liknöjd och derjente för oerfaren att se det, med tydlig beundran. Han fann henne så graciös; hennes blick var så varm, så glad. Ack pej! det är inte som Sorrenton, svarade Silvia med en half suck, vid minnet af don Sabinos villa, den blå himmeln och golEE) Se A. B. M 238—246,