STOCKEOLE dena 25 Oktober. Något om franska samhäliet. L Det segerrika Tyskland, som trotsar pål sin förträffliga armeorganisation, sin utmärkta utrastning och sina generalers vana att vinna bataljer, har dock icke ansett tillfyllest att endast med bomber, tändnålsgevär, byars brännande och obilliga krigskontributioners utkräfvande tukta de förhatliga fransmännen. Desse senare åtnjata likväl fortfarande. den civiliserade verldens aktning och vänskap, ! under det Tysklands, det vill säga Preussens, vänner blifva allt sällsyntare. Det bjelper icke att söka imponera på neutrala staters opinion och att försöka i dessa stater införa det preussiska presstvånget. Den bismarckska politiken är ej så enfaldig, att den anser sig kunna alltid med våldsmedel qväfva sy mpatier, som hafva sina förnämsta rötter i den allmänna rättskänslan, och denna politik försöker derföre att just genom den press, som hr rikskanslern visat sig så grundligt hata, men hvars tjenster han nog vet icke äro att förakta, att genom tyska tidningar, broschyrer och böcker, som likt moln af gräshoppor slå ned öfver verlden, angripa franska nationen på en annan sida, än det egentliga krigets, och söka isolera henne från alla de öfriga nationerna. Det är Bazils bekanta prinär som ännu en gång skall tillämpas: föra, förtala; alltid stannar något qvar deraf! Hvad den preussiska politiken först och främst i detta afseende lagt sig vinn om, det är att öfvertyga verlden, det franska nationen börjat kriget och att detta haft sin orsak i nämnda nations begär att utvidga sig på sina grannars bekostnad. Preussen söker härvid att inbilla oss, det nationen och kejserliga regeringen varit identiska och att kriget är ett oberättigadt foster af sekelgammal och onaturlig politik. Det är onekligen beqvämt för preussarne och deras få vänner i andra länder att på detta vis få sätta nationen i st. för kejsar Napoleons regering, men hvar och en som känner det nyare Frankrike något närmare än genom de tyska tidningarne vet att den franska chauvinismen, d. v. 8. den till skräfvel och öfvermod urartade nationella sjelfkänslan, alldeles icke är förherrskande i vår tid, utan redan länge varit föremål för det sansade Frankrikes åtlöje, under det deremot detta Frankrike, det unga och det enda, som eger någon vigt, när man talar om franska nationen, just det som stått i opposition mot det kejserliga systemet, allt mer och mer yrkat på nödvändigheten af nationens fredliga utveckling samt framför allt, äfven om det med rätta harmats öfver Preussens löftesbrott mot Pragfreden, icke skulle hafva börjat ett krig, utan att veta sig dertill fullt rastadt. De upplysningar, som sedermera kommit i dagen om opinionen i ett stort antal franska departementer vid krigets utbrott, hafva mer än tillräckligt ådagalagt att franska nationen alldeles 1cke önskade krig. Den samvetsgranne betraktaren kan omöjligt komma till annan åsigt, än att krigsförklaringen just nu var helt enkelt en personlig nödfallsutväg af en regent, hvilken oaktadt sina skenbara eftergifter på senare tider och sina väl arrangerade folkomröstningar kände tronen vackla betänkligare än någonsin och derför trodde sig se sin dynastis räddning endast uti ett krig, som kunde distrahera franska folket från de inhemska angelägenheterna och möjligtvis äfven, med den starka nationalkärsla, som lifvar fransmännen, kunna göras till ett populärt, under det han sjelf då på samma gång skulle erhålla absolution för allt hvad han mot Frankrike brutit. Denna åsigt har ongkligen vunnit så stor terräng bland de neutrala nationerna, att Preussens alla försök att bevisa motsatsen blifva fruktlösa. Det hjelper således ej heller, att en och annan medlem af de nyssnämnda nationerna, hvilken genom sitt hat till den franska revolutionen känner sig dragen till den preussiska politiken, söker inbilla sina landsmän att opinionen i Frankrike är alldeles densamma i vår tid som den var under slutet af förra och början af innevarande århundrade, samt att Europa derför måtte känna sig tacksamt mot Preussen, som åtagit sig att tillbakavisa fransmännens å de förskräckliga principerna af frihet, jemnlikhet och broderskap, grundade nationaliseringslystnad. Med verklig tillfredsställelse måste vi svenskar finna, att Preussen har så få politiska vänner inom värt fädernesland, ty vänskap för den preussiska politiken är i de flesta fallicke — motsatsen må slidrig så ifrigt betygas — an. nat än motvilja mot demokratien och de principer, för hvilka vi hafva 1789 års Frankrike att tacka. Visserligen kan det finnas någon, hvilken för det han råkat en gång framställa en paradox och sedermera ej ansett sig kunna återtsga den, tror sig böra allt framgent försvara ett system, som är så olika mot hans fordna opinion, samt derigenom råkat att blifva den bismarckska politikens bundsförvandt, utan att dock föröfrigt vilja gå från sina demokratiska principer. Ett sådant exempel hafva vi uti Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidniog. Men det ärså enstaka och så egendomligt, att det qvarstår endast såsom ett kuriosum. Mindre kuriöst är att skriftställare hvilka, såsom hr Hans Forssell nu i Svensk Tidskrift,, uppträda ovilligt emot demokratien, ställa sig på Preussens sida och fördöma hos det gamla Frankrike hvad de fiona mycket naturligt hos det nya Tyskland, nemligen nationalhögmodet och nationaliseringslystnaden, samt försöka att öfvertyga oss om att det alldeles icke finnes något nytt Frankrike, något som lefver för andra ideer, än yttre maktutvidgning. Men, såsom sagdt, tillfredsställande för vännerna af framåtskridandet är det att se, det dessa Preussens anhännpara ära vå få 3 Quarigo DTatta är