panna eller sticka en med sin lans. Har man satt sig in i denna situation och lärt att finna sig i den såsom nödvändig, så har man, trött af vaka och själsspänning, mycket svårt att afhålla si fråa att falla i sömn, såvida man icke är s lycklig att hafva en granne, som snvarkar riktigt härdt — en grannes snarkning är som bekant det ljud, hvilket bäst håller en menniska vaken. Den längsta expedition, som vår kår företog, var en utflykt pr jernväg till ett slott, knappt 10 lieues från Paris, för att knipa 40 uhlaner, hvilka: kommit dit för att stjäla boskap. Expeditionen kan kallas lycklig, emedan vi sluppo belskinnade derifrån, oaktadt den lucka i de preussiska kårernå, genom hvilken vi måste smyga oss fram, knappt var en half dansk mil bred, men totalt misslyckad med afseende på uhlanerna, hvilka vi ej fingo ing i. Vi voro 80 skarpskyttar och 60 nationalgardister, fördelade i tre vagnar. Lokomotivet var jernbeklädt, men ej så vagnarne. Det var med en underlig känsla, som vi beforo den öde och ej på tre veckor begagnade banan förbi de stängda stationshusen och banvaktarstugorna i genom den brända och härjade landsbygden. Gevären voro laddade, och vi väntade skott hvarje gång vi passerade en småskog eller foro under en viadukt, men allt förblef tyst. De enda menskliga varelser, som vi sågo, voro några bönder, som förundrade stirrade på oss; vid framkomsten berättade bönderna för oss, att uhlanerne två timar före vår ankomst med de röfvade kreaturen lemna: trakten. Hvad var då annat att göra än att fara hem igen, sedan man affyrat några salf-! vor: Sacre!, Morbleu!, Sapristilv och andra behagliga eder. Den 29 Sept., då vi på jernbanan företogo vår utflykt i trakten af Paris, var — i alla händelser tillsvidare — den sista, då vi fingo 16f att spela herrar. Den 30 ämnade vi oss på en liknande tur, denna gång till fots, och voro redan komna 3 å4 lienes på väg, då vi hejdades af en dugtig gammal bönde, hvilken kastat sig upp på en af sina hästar för att underrätta oss, att väldiga preussiska kolonner af alla vapenslag voro stadda i framryckande, avantgardet 2 mil framför oss. Efter ati med äkta fransk bekymmerlöshet och i stor maklighet hafva druckit vårt kaffe, bröto vi omsider SPP mot norr, men fingo kort derefter se uhlaner på andra sidan om en klyfta, väl 4000 alnar ifrån oss, samt erforo, att äfven vägen mot öster var spärrad, korteligen vi voro på god väg att blifva omringade, Den enda väg, som ännu Iden blodad för Omg, stackars fru man, var ö lväg lags en bergsrygg ; den följde vi då, så fort bogen kunde bära och de tunga tornistre.ne tilläto, och vi voro nog lyckliga att lappa fram öfver fältet utan att blifva angripna, Samt att efter 4 timmars marsch uppnå en liten og, i hvilken vi smögo oss in, efter att först fra förvissat oss om, att den besynnerliga rök, som visade sig öfver trädtopparne, kom från vänner och kolleger, från den nafonkunniga Mocquardkårens läger. Mocquarderna åtnjuta stort anseende bland skarpskyttarne. Deras kår är den största, den mest använda och säkerligen den bäst kommenderade i norra Frankrike. Den räknar omkring 1200 man, delade i 2 bataljoner, ochjär till en stor del sammansatt af lemningar från vid Sedan tillintetgjorda regementen. Kåren företer i följd häraf en högst brokig anblick, man ser rytteriets olika uniformer mellan turcos orientaliska drägter samt linieinfanteriets blå frackar och röda byxor, samt dessutom en stor del civila drägter. Den enda likhet, zom råder i all denna brokighet, utom det att alla uniformer äro mycket slitna samt alla menniskor skäggiga och mycket smutsiga, — hvilket ej är att förundra sig öfver, när man betänker, att folket ständigt lefver iskogarae, — är beväpningen, ty alla äro försedda med Chassepotgevår. Disciplinen, bland dem är sträng, och deras uppförande alltigenom fullt af energi och sorglöshet. Vi hade icke varit en qvart i. deras läger, förrän vi blefvo vitnen till en liten händelse, just lämplig att fifva ett begrepp om, att dessa män ej äro att leka med. Två af deras beridna spejare kommo med en karl, hvilken del tagit på vägen mot söder jemte en vagn med lifsförnödenheter. Inom fem minuter derefter sammaaträdde ståndrätteo, karlen blef visiterad, man fann ett preussiskt pass hös honom, han tillstod. att han tagit sig till att förse preussarne med lifsmedel ; han blef dömd till döden och genast bortförd; ett par minuter derefter hörde vi en salfva, efterföljd af två höga skrik, så ett enkelt skott — le coup de gråce — och en half timma, l sedan förbrytaren blifvit gripen, dinglade han il skogens högsta träd. En timma efter vår ankomst : till Mocquardernas låger bröto vi upp, drogo oss ytterligare 4 å 5 :-lienes -mot veset hvarefter vi gjorde halt och slogo läger i en skog. Man bar sagt, att fransmannen är född soldat; om man har rätt häruti, vet iag ej, men visst är det, att han är född — jag saknar ett ord för att under ett namn sammanfatta alla honom medfödda beslägtade egenskaper, som jag här skall omtala; men jag tror mig nästan träffa det rätta, då jag ! säger, att fransmannen är född qvinna, hvilket naturligtvis ej skall förstås, söm ville jag sätta hans mod eller andra manliga egenskaper i tvifvel. Men jag vill dermed beteckna, ått man hos mannen härstädes finner den förmåga att lämpa sig efter omständigheterna, att göra trefligt för sig utan stora medel, att draga. mycken nytta af litet, hvilken man i Norden blott finner hos qvinnan. Ett franskt läger är för en nordbo en egendomlig företeelse. l. Man gör balt på en öde plats i en skog, hvarest det tyckes omöjligt att kunna skaffa sig annan beqvämlighet af hvad slag som helst än den, hvarmed skogens vilda djur skulle åtvöja sig, men icke förr äro gefärspyramiderna uppstätda och kommandoordet rompez vos rangs uttsladt, förrän escouadeps (korpralskapets) medlviv nar utan föregående aftal i ett nu:äro skingrade åt alla kanter, och icke många minuter derefter ser man dem ma sig, platsen bakom korpralskapets pyramir, belastade en med ofantliga halmknippor, en annan med en säck potates, en tredje med grönsaker, ägg och ett par lefvande höns eller ett stort stycke kött, en fjerde med ett par ämbar vatten, en femte med en kruka vin, en sjette med en bördå torr ved. Om det är tjufgods, gåfvor eller köpta saker, vet jag aldrig, men tror, att det är litet af hvart. Få minuter efter bränslets ankomst blossar en lustig eld i något hål, som i all hast gräfts i-gräsmattan, de talrika marmites (grytorna) och gamelles (kastrullerna) lösgöras från torrnistrarne, soppan sättes på elden, potates, kastanier och äpplen trädas. på små spetsiga pinnar nära brasan för attl, stekas, och hönan anbringas på ett af grenar bil-: dadt, högst sinrikt spett, och snårt har korpraskapet en delikat af flera rätter bestående mid-) dag färdig. Såsnart mån kommit till lägerplatsen uppresa de lyckliga, hvilka ega de små beqväma tents dabris, sina sångställen, hvilket är ett ögonblicks verk, andra få snart fatt på litet halm och några grenar, och inom ett par timmars tid har en hel barack uppstått — hvarför någon menniska gitter göra sig så mycket besvär, mången gång under vackert väder, blott för att skaffa sig liggplats på ett ställe, söm man kanske i nästa ögonlick lemnar, begriper jag ej. Natten till den 30 fingo vi ej stor glädje af våra anordningar; vi hade ordres att bryta upp kl. 3 på morgonen; men redan kl. 11 blefvo alla väckta utan trumpetskälli all tysthet; tälten blefvo sammanpackade, kastrullerna spända vid renselv, och snart derefter smög vår kolonn, 1000 man stark, med trainen i midten, så tyst som möjligt sig ut ur skogen. Vi marscherade hela natten, från kl. 11, till 7l, på morgonen, utan annat uppehåll än det, som var nödvändigt för att få veta om vägen vore fri. Att det ej var för intet, som vi blefvo störda i vår nattro för att trafva 11 lienes efter en ansträngande dagsmårsch, fingo vi snart veta, ty vi voro ej komna stott mer än en lanagk mil från vårt raatställe färrän nrofeagsarKo fr MA no NA VR PÄR FAR AA oo a FT