intet eftstaka sakförhållande. Uckså idetns ort har mån hört mer än en aktad och upplyst man i en högre sambhällsställniog obe. tiogadt förklara sig hugad ati taga Rysslands parti mot Tyskland, om det förfärliga valet behöfde fke; Men, spörjer man, hur äs detta möjligt? Hellre, svaras def, ryssvälde än borussianism! Hellre Finlands öde, är Slesvigs, än Hannovers! Hellre med ett land som: om det än står långt tillbaka, synbar sträfvar att genomföra ett inre odlingsarbete och i stort, genom bondeemancipätionen, visat sig erkänna frihetens grundsatser och menniskovärdet — än med ett land, hvars förfinade kultur år ät! likea vid ett kaktushufvud, hvars alstringsförmåga når sin spets uti att frambringa idel taggar, blodtörstiga baj:netter och tändnålar, och att på sned skjuta ut en erda blomma, strålande och praktfull, men kylig och utau doft: junkerismen med Guds nåde. Så der ungefär resonnerar man på många håll. Kanske är man bitter och orättvis; med det kan väl förbittra att se denna militärstats framfart, att se, liufti den under gudsnoådliga åtbörder utplundrar och mördar hundratusental — huru den under ordande om sjelfförsvar till höger och venster roffar åt sig landsdelar; som intet bättre begära, än att undgå preussisk annektering och borussifierande. Skulle vi i denna sak för egen del uttala en mening, vore det den, att åtskillige af Rysslands och Preussens styresmän gjort sig rtjente af mensklighetens afsky — att dock äfven hos dessa så olika folk finnas många goda sidor af ädel mensklighet, hvaråt vi böra egna vår aktniog och medkänsla — att vi böra vakta oss för nationalhat och erkänna det goda, der det finnes, brännmärka det onda, äfven då det segrar öfver en verld och äfven med risk att åsamka oss den brännmärktes vrede — samt att, om så olyckligt blir, att Vi svenskar et gång måste välja melan Tysklands och Rysslands förbund i en strid mot det andra landet, vår plats då beror på, från hvilket häll vi ha att möta inbrottstjofvetn, bekämpa en våldsman, som ej illåter vårt fredliga folk att i ro utveckla ig till eget gagn och mensklighetens; utan i sitt öfvermod förnyar menniskoslagtens fasor. Barbaren må komma från öster eller söder, han skall här finna ett varmt mottazande. Vårt försvar — icke det anfallsfärliga lilla och goda, utan det stora, möjligast organiserade försvarsförbundet, tolket under vapen i egen bygd — skall Jljuta sin iendes blod och taga hans lif under det enda förhållande, som vår tids bildning bör kuona nedgifva: under sjulfförsvarets hårda nödvänlighet.