STOCEHOLM den 17 Oktober t T sj Från preussiska högqvarteret i Versaille j, desavoueras helt och hållet underrättelserna om de senaste lyckliga utfallen från Parie. Man kan dock ha någon anledning att misstänka, att det icke förhåller sig så aldeles helt med denna vederläggning; ty den som vederlägger för mycket vederlägger intet,och sjelfva Versailles-telegrammet synes vara stäldt på skrufvar. Man erinrar sig, huru officiella och officiösa preussiska telegrammer motsade de franska uppgifterna om fäktningen den 23 Sept. och förklarade att nämnde dag intet skott blifvit lossadt; man trodde på sanningsenligheten af dessa uppgifter, till dess man i tyska tidningar fick läsa bref från preussiska militärer, hvilka ganska utförligt skildrade de strider, som egt rum just nämnde dag. Om preussarne intaga samma ställningsr, som de egde den 19 Sept., så ha de i sjelfva verket måst rygga tillbaka från flera framskjatna positioner; den dagen hade de t. ex. icke fattat posto i Sövres och vid S:t Cioud. Köratry, som pr luftballong gjort en äfventyrlig färd från Paris och väntas till Tours, har genom telegrafdepesch underrättat regeringen derstädes, att Jysande utfall egt rum södernt från Paris. Tours har plötsligt blifvit samlogsort för en hel rad af framstående personligheter. Knappt ha Garibaldi och Gambetta dit anländt förr än den på senaste tiden genom sin mystiska resa till London bekante general Bourbaki der äfven inträffat. Emilio Castelar, den berömde spanske republikanen, vistas der för närvarande äfven på besök, och slutiigen berättar ett telegram 1 dag, att Polisprefekten Keratry, sedan polisprefekturen i Paris nu på ett formligt förslag af honom sjelf blifvit upphäfd, följt Gambettas exempel och efter en luftresa, som ej heller varit utan faror, ankommit till Bar le Duc samt derifrån begifvit sig till Tours. Bourbakis ankomst till Tours är onekligen en händelse af stor betydelse. Regeringen får derigenom till sitt förfogande hvad hon hittills saknat, en general af bepröfvad förmåga. Frankrike saknar i detta ögonblick ingenting mera än en erfaren och energisk armåchef. Bourbaki har namn för att förena dessa båda cgenskaper. Grunden till sitt rykte lade ban genom det sätt hvarpå han under Krimkriget anförde zuaverna och en division under italienska fälttåget. 1869 var han kommenderande general i lägret vid Chalons. Bourbaki är 56 år, född i Paris af grekisk härkomst och mycket omtyckt afl. soldaterna. I striden vid Gravelotte den 18 Augusti ådagalade det kejserliga gardet under hans befäl en oförliknelig tapperhet. Fråga är blott om Bourbakis förra ställning till kejsaren och Bazaine samt hans senaste besynnerliga resa ej skola på några håll göra honom misstänkt. Förtroendet är dock säkerligen här den bästa politiken. Regeringen i Tours synes äfven tänkt så, ty hon har ej blott mottagit honom med hedersbetygelser, utan skall äfven, enligt ett öfver London till Berlingske Tidende ingånget telegram, erbjudit honom ett befäl. Om hans resa meddelar Independance Belge för den 11 dennes en ny version, som tidningen säger sig erhållit från tillförligt håll, men som ännu låter ett mystiskt dunkel hvila öfver densamma. Berättelsen lyder i korthet sålunda: Historien om det hemlighetsfulla sändebudet som infann sig hos Bazaine som öfverbringare af en befallning från kejsarinnan är ingen uppfinning, utan verklig sanning. Bazaine lät genast kalla general Bourbaki och befalde honom att bege sig till kejgarionan. Då generalen gjorde invändningar och fästade uppmärksamheten på att soldaterna kunde föranledas att anse hans afresa som ett slags flykt gaf marskalken honom en skriftlig order af följande innehåll: Kejsarinnan-regenten har yttrat en önskan att få tala med general Bourbaki. I följd häraf beordras samma general att oförtöfvadt begifva sig till Hennes majestäto. Med denna ordre på fickan afreste Bourbaki, förklädd till läkare. Han hade blott två timmar att laga sig i ordning till resan; de till förklädnaden nödiga plaggen fick han hos marskalken sjelf. Det hemlighetsFalla sändebudet följde honom ända till Camden Place, men synes der ha försvunnit. Kejsarinnan visade sig först mycket öfverraskad öfver generalens ankomst, sedan förtörnad, och förklarade att hon för närvarande ville hålla sig och sin son på afstånd från alla de intriger, som på annat håll kunde uppgöras. Generalen, som trodde sig eftorskickad, blef helt förbryllad öfver detta emottagande. Efter att halemnat sin post i striden utan gagn och utan ändamål, var sådant verkligen bra härmligt, och han visste först icke hvad parti han borde taga. Han fann sig dock snart och vände sig till drottning Victoria, för hvilken han framställde sin besynnerliga och obehagliga ställning, samt bad, att H. M. ville använda sina bona officia för att af konungen af Preussen utverka ett tillstånd för honom att återvända till Metz. Drottningen villfor hans begäran, och några dagar derefter erhöll generalen ett bref från lord Granville med tillkännagifvande, att grefve Bernstorff! från Bismarck erhållit meddelande, att Bourbaki kunde återvända genom de preus-. siska linierna. Försedd med detta dokument, begaf sig generalen till Luxembourg och satte sig i förbindelse med prins Fredrik Carls generalstab under förfrågan, huruvida hav, på rätt den engelska ministerns bref gåfve vidj. handen, konde erhålla tillåtelse att återvända till den plats, hvilken han mot sin vilja nödgats lemna. Man lät honom först vänta och skickade honom sedermera, i stället för ett klart och bestämdt svar, en inbjudning till högqvarteret. Han upprepade sin begäran om ett ja eller nej, och då ban icke erhölll. RN