det dock just al detta handlingssätt, och en , dast af detta, Bom Frankrikes vänner kunn: ) hoppas och vänta dess räddning. Endast pi eå sätt kan en nation visa, att den verkli gen är ett litskraftigt helt, hvars medlemma stå en för alla och alla för en, en organist f lefvande enhet, som ej vill styckas. Dett: är en ädel och ideel uppfattning af begrep pet nation. Frankrike tillåter ej någon ampuateriog, en operation hvilken, om den och ej dödar, dock endast lemnar i behåll krympliogens tynande lif. Och vidhåller nationer denna hjeltemodiga patriotism, som ej dag tiogar om fosterlandets ära och aldrig köper sig fred för priset af några bland dess älskande söner, så skall det gå räddadt ur striden. Ty helt uppslukas kan det dock ej, och tillintetgöras ej heller. Men på samma gång Frankrike på detta -Jsätt bäst värnar sig sjelf, ger det tillika deriJgenom åt de folk, som ännu stå oberörda af kriget, lärdomar, hvilka det vore ett brott att ej lägga på hjertat. Må vi af dess exemI pel lära, att intet offer för fosterlandet är för högt; men lära tillika, att göra dessa offer i tide. För ett folk, hvilket, såsom vårt, njutit en mer än femtioårig fred, behöfdes det kanske en så blodig bit nutidshistoria, för att lära det, hvad en nation är skyldig sig sjelf, väcka dess slumrande kraft och erinra det derom, att lifvets fredliga njutning ej är lifvets högsta mål och att den nu lefvande generationen af fädren mottagit ett andligt arf, som den är skyldig att med hvarje uppoffring bevara åt sina efterkommande. Med spänd väntan motser derföre svenska folket de beslut, som vid den om ett par månader sammanträdande riksdagen skola vitna om det sätt, hvarpå regeriog och representation behjertat dessa lärdomar. Det är vår fulla öfvertygelse, att den regering är dömd till en snar och ärelös afgång som ej möter nästkommande riksförsamling med ett färdigt och omfattande förslag till vårt nationalförsvars follständiga ombildning; likasom vi äro visse derom, att ett sådant förslag af riksdagen skall omfattas och pröfvas med en upplyst fosterlandskärlek, för hvilken intet offer är för dyrt. Vi tro ej att man ånyo skall få höra en enda at dessa vidriga stämruor, som förklara att vi äro för fattiga för de onundgängliga kostnaderna, att vi ej hafva råd att värna om vår existens som ett fritt folk. Er dylik förklariog vore nu, mera än någonsin ett fattigdomsbevis, utstäldt ej åt vårt lands materiella hjelpkällor, utan åt vårt folks moraliska kratt och sedliga värde. Ty det gäller om staten såväl som om individen: den som knotande sätter sig ped att öfverräkna, hvad ära och frihet kosta honom om året, är redan ovärdig beggedera. De materiella rikedomarn? äro endast medel och kunna ej få eo ädlare användving, än då de få tjena till bevarandet af lifvets andliga skatter — skatter för hvilka ej lifvet sjelf är ewt för högt pris. Tur ee SV I Stockholms-Posten läses: Att förståndiga tyskar finnas, som ingalunda gilla de utfall i tyska pressen, som på sista tiden riktats mot svenskarne med anledning af deras sympatier för det olyckliga Frankrike, kan man finna af följande i Hamburger Nachrichten intagna rader, hvilka det är oss ett nöje att här kunna meddela våra läsare: Hr redaktör! I Hamburger Nachrichten för gårdagen är synligt ett upprop till Hamburgs köpmän angående dessas affårer på Sverige; detta upprop är i dag aftryckt äfven i eder aktade tidning. Insändaren, i hvars bröst slår ett lika så tyskt bjerta som i författarens till uppropet och som är icke mindre ömtålig än denne för hvarje förnärmelse mot hans Tyskland, måste dock uttrycka sitt djupa beklagande — och denna känsla har han funnit på flere håll delad — öfver att dylika småaktiga tankar i denna stora tid kunna komma en tysk man i sinnet. Ännu för kort tid sedan belogo vi de franska anspråken af dylik art i det medvetandet, att de ej kunde skada os3, och äro väl svenskarne en . mindre sjelfständig nation än vi? Står det icke dem fritt att skänka sina sympatier åt dem, som ; de anse pärmast berättigade till desamma? — Till kärlek kan man ingen tvinga! Vår regeriog har i detta krig uppstält som l: grundsats, att icke antasta handeln; mätte författaren till nämnda upprop komma ihåg och öfvertygas derom, att förnuftiga affärsmän lika litet som våra fältherrar kunna vilja öfverflytta kriget till handelsverlden. S. I Jöntöpivgs Tidning läses: Det sargade och blödande Frankrikes vädjande till Europas deltagande och till dess insigt om sina egna heligaste intressen har öfverallt mött döfva öron, ja, en af den engelska krämarpolitikens ledare svarade till och med på detta vädjande med dessa ord, som Frankrike säkert aldrig skall kunna glömma: Segraren vet sjelf bäst hvilka garantier han anser sig behöfvas — ord, som i cynisk bjertjöshet kunna fullt mäta sig med dem, i hvilka Napoleon I hänvisade det vid undergångens rand stående Sverige till dess fiendes näd: Vänden den till kejsar Alexander: han är stor och ädelmodig. Två månaders oafbrutna och exempellösa motsångar hade nästan utsläckt den enda gnista af opp äfven hos Frankrikes varmaste och mest örtroeodefulla vänner; och det ringa fåtal, som var vågat fortfara att hoppas, att en makt, starcare än våldet, visare än slughetens ränker, skulie örr eller senare gifva sakerna en annan vändning — detta fåtal har på de sista tiderna från många håll betecknats med namn bland hvilka fantasto cunnat räknas som smekord. Men månne icke indock denna vändning nu är på väg att inträda? )m icke alla tecken bedraga, så har det vilda rus, inder hvilket tyskarne föröfvat bragder, som närnast liknat orgierna i ett pandemonium nu börat dunsta bort, och deras sinnen, som i detta srig icke eldas af några högre grundsatser. några idlare sträfvanden, ha börjat gripas af trötthet och lust. Å andra sidan har den makt, på hviken vi iyss häntydde, frihetens och fosterlandskärlekens dödliga makt, börjat visa hvad den förmår: den var eldat ett helt folk att offra allt, gods och blod, ör fäderneslandets räddning. Ännu hoppas och ro vi, att Europa skall få bevitna ett skådespel, om vår tid väl behöfver för att icke nedsjunka lt för djupt i tillbedjan af det materiella: anNlicken af rättens och frihetens seger öfver det länsypslösa våldet och den råa eröfringslystnaden. Vi hoppas med ett ord, att fosterlandskärleken, fven då den kämpar med underlägsna fysiska vaen, skall utföra större ;underverk än både chasseotoch tändnålsgeväret. Den bismarckska politiken. Ur den i senaste häftet af Framtiden inSwda fartrsättningan af ÅA Ffladina afhandlinge DÖM 4 MM 3 0 AA tt kr NR MK AA OK AE KRO AN BR NR EK HM RU