HBIGET Vårs. senaste telegrammer skildra den från den tyska tredje armen mot söder detacherade kåren som stadd ji fullt återtåg från Loire. Enligt underrättelser från Tours af den 6 hade den från Pithiviers dragit sig tillbaka först till Toury, och efter en här hållen fäktning med den från Tours utsände general Rsyan, som synes utfallit till fördel för fransmännen, vidare till det ett par mil norr derifrån äfven vid Orleansbanan belägna Etampes. En annan preussisk afdelning på 3000 man, som vid Epernon besatt den sydvestra till Nantes och Bretagne gående jernbanan, hade samtidigt fallit tillbaka på det straxt norr derom belägna Rambouillet. Denna rörelse torde måhända finna sin förklaring i den i samma telegram meådelade uppgiften, att i trakten af Chateaudun, nordvest från Orleans och mellan båda de nämnda jernba norna, ett uppbåd i massa skall vera bragt till stånd. Deremot rycka de tyska trupperna allt mera fram i nordvest mot Normandie. Ett af våra gårdagstelegram visste till och med berätta, att de redan gått! öfver gränsen till denna provins och i betydlig styrka, efter häftigt motstånd af nationalgardet, besatt de straxt innantör gränsen belägna Peacy sur Eure och Vernon, det senare beläget vid jernvägen till Rouen. Avnu längre i nordost hade de besatt skogarne vid Gisors, der en annan vigtig kommunikationsled från Normandie till Beauvais och Amiens går fram. I östra delen af landet har Strasbourgs fall haft den töljd man kunde förutse. Befägriogskåren under general Werder har vändt sig mot fästniogarne i öfre Elsase, af hvilka Neuf-Brisach först angripits. Fransmärcnen, gom efter general Ke!lers återtåg innehade Muhlhouse, synas, enligt ett för öfrigt något dunkelt telegram, ha dragit sig tillbaka på Altkirch, beläget i dalsänkan mellan Vogeserna och Jara och beherrskande vägen till de numera så ytterst vigtiga fästniogarne Belfort och Moatbeliard, som stänga vägen till södern och Lyon. I Belfort föres befälet af general Cambriels, med en garnison som säges uppgå till 10,000 man. Mot dessa platser anrycker den i södra Baden sammandragna femte armen. Med anledring af dessa rörelser invid sin gräns har schweiziska förbundsrådet skyndat att söder om Basel uppställa en observationskår. Ett telegram från Epinal i Lothringen berättar om en strid som i förgår skall ha egt run mellan Raon och Bruyeres, orter belägaa öster och nordost från Epinal. Hvilka trupper som hade stridt uppgitves ej. Sannolikt är att det varit någon af de här organiserade frikårerna och en afdelning af det preussiska landtvärnet. Times korrespondent från tredje armens högqvarter vederlägger uppgiften att Vincennes skulle blifvit utrymdt. Samme koriespondent, William Russell, berättar äfven att reussarne den 26 September gjort ett fruktlöst försök att taga den lilla utanför södra fronten belägna skansen vid Chevilly. Försöket hade kostat dem ett par hundra man. Strasbourg efter kapitulationen. En koirespondent till Neue Freie Presse gjorde den 29 September, dagen efter kapitulationen, ett besök i den eröfrade staden, af hvars utseende han gör en liflig skildring. Gräsligare tilldragelser må hafva timat i verlden — säger han — än denna Strasbourgs förstöring; men af allt hvad jag sett är detta det gräsligaste. Jag har sett blodiga slagfält med tusende stympade Jik; men det var liken af män, krigare, hvilka i tapper, ärlig strid, i sin kallelse fallit. Huru annorlunda är det icke här! Grusade ligga fredliga menniskors boningar och bland dem liken af arma qvinnor och barn; grusade ligga präktiga inrättningar för konst och vetenskap, till hvilkas förträfflighet de ypperste män i flera generationer bidragit; grusade ligga oerhörda industriella etablissementer, hvilka voro en välsignelse för hela nejden, och med knapp nöd undgick det herrligaste, arkitektoniska monument a! götisk bygnadskonst total förstöring. Korrespondenten lemnar Oberhausbergen den 29 tidigt på morgonen. Han passerade förbi byn Galgendorf, som varit en by. Den låg midt i skottlinien och kunde icke räddax Desg iuiner väckte korrespondentens förutedran, men detta var blott en svag inledning till hvad han i sjelfva staden fick se. Vi fore — fortfar han — in genom Hvita tornsorten, hvilken är så sönderskjuten, satt Åk verkigen fruktade, det stenarne i hvalfvet skulle falla ned på våra hufvuden, då vi körde derigenom. Hvita tornsgatan sjelf var dock vida underbarare. Det var, som besökte man Palmyra eller någon egyptisk stad af ruiner. Af nedbrända hus såg man jemförelsevis få: de flesta hade renttaf störtat tillsammans. Vid hela gatan qvaretår intet enda hus. Spillrorna voro så till vida undanpröjda, att man kunde färdas fram i vagn, och gatorna voro fylda med menniskpr, som för första gången å flera veckor fröjdade g åt soljuset, ty c e hade jefvat i dystra källare, hvilkas Jafthål de just för gin säkerhets skull förtäppt med gödselhögar. Denna säkerhet var helt visst endast en inbillsd. I alla händelser var det arma folket åtminstone skyddadt Fuot granateplittror, men icke mot bomber. lin sådäan slog genom alla tre våningarne ned i källaren, der den dödade sex personer och sårade tolf. Jag for till Kleberplatsen och steg af vid hotellet Röda korset. I dess matsal fattades ett fönster helt och hållet, och den kula, som splittrat detsamma, bade äfven krossat den stora speg iu, Matsedeln var emellertid lika oskadad som vår aptit och i vivlistan funnos icke heller några luckor. Sedan vi rörfriskat oss, heslöto vi att göra en vandring genoin staden. I heia ataden finnas ej hundrade hus, som icke på något sätt blifvit skadade af kulor. Xleberplatsen, som ligger tätt rn Atnnutnuen (batadralan) har likaledes lidit