STOCENCLH den 7 Oktober. EETelegrafen har under det senaste dygnet hart ovanligt litet att meddela. Under för handen varande omständigheter kan man på visst sätt ha orsak att med tillämpning af satsen: inga nyheter, goda mnyheter glädja sig öfver hvarje dag som går, utan att man får höra talas om större krigstilldragelser. Med hvarje dag, som går utan att medföra nya betydande förlaster för fransmännen, vinna de i sjelfva verket mycket, derigenom att deras nya stridskrafter Linna ordnas, beväpnas och öfvas. brist på faktiska nyheter undfägnas man med tendenstelegrammer. Så har den bekanta antifranska telegrafkorrespondenten i Brissel, som ännu aldrig meddelat något sannt och betydande faktum, men ständigt för fransmännen ofördelaktiga rykten och tendensframställniogar, funnit lämpligt att telegrafera derom, att den legitimistiska Gazette e Franace, och den ultramontana jesuitertidningen Union uttala sig i oppositionel anda mot den nuvarande franska regeringen. Att dessa blads stämning skulle vara sådan kunde hvar och en veta på förhand, men då det telegraferas derom, får det utseende af att vara något nytt och högst märkvärdigt och gör stor effekt på alla dem, som icke närmare öfverväga notisens vigt och värde. Bland de dokumenter som blifvit funna i f. d. kejsarens uppfångade papper är äfven en handling som, stäld i samband med hvad som vid krigets början berättades om vissa underhandlingar mellan Napoleon och Bismarck, onekligen är ganska märklig. Det är det datum saknande koncept rörande Belgien hvaraf vi i går gåfvo ett ..mmandrag. Fallständigt lyder det sålunda: Derest Frankrike beslutsamt ställer sig på nationaliteternas mark, är detaf vigt att redan nu bestämma, att någon belgisk nationalitet icke existerar, och att bringa denna punkt alldeles på det rena i förening med Preussen. Då kabinettet i Berlin å andra sidan är böjdt för att träffa de aftal med Frankrike, som detta kan finna ändamålsenligt att ingå med detsamma, skulle det vara anledning att underhandla om en hemlig akt, som skulle medföra förpligtelser för begge parterna. En sådan akt skulle väl icke lemna en fullkomligt säker garanti, meh hafvå den dubbla fördelen att kompromettera Preussen och gifva det en pant på uppriktigheten af kejsarens politik eller afaigter. Dä man känner konungens af Preussen och hans premierministers karakter, måste man vara öfvergal om, att de senaste politiska tilldragelserna såväl som den allmänna meningens nuvarande beskaffevhet i Frankrike icke hafva kunnat annat än styrka dem i deras öfvertygelse, att -vi icke hafva afstått från att återfordra RHeiagränsen. För att vara säkra på att finna ett. förtroende, som är nödvändigt för att bevara en innerlig öfverensstämmelse, böra vi vinnlägga oss om att aflägsna den oro, som dånna eventualitet alitid har väckt i Preussen, en oro, som åter blifvit kalläd till lif genom våra senaste meddelanden. Detta resultat kan icke vinnas genom ord, utan dertill fordras handling, och då denna handling kommer att bestå deri, att Belgiens ytterligare öde ordnas i godt förstånd med Preussen, i det regeringen i Berlin öfvertygas om, att kejsaren oåterkalleligen söker den utvidgning, som blifvit nödvändig för Frankrike, efter de händelser, för hvilka Tyskland nyligen varit skådeplatsen, annorstädes än vid Rhein, få vi åtminston en relatif visshet om, att den preussiska regeringen icke skäll lägga något hinder i vägen för vår utvidgning mot norr. — — — NN I Tyskland låta allt flera ansedda stämmor höra sig, hvilka uttala sig emot freden på det franska Lothringens och Metz afträdande af Frankrike. Så yttras i det senaste häftet af den af den berömde författaren Gustav Freytag utgifna tidskriften Grensboten, sedan han förut berört Elsass och de. tyska Lothringens framtida öde: Icke så enhälligt glädjer sig den tyska pressen åt utsigten att se Metz, således ätven (det franska landskap som omgifver den stora staden och fästningen, förvandladt till tysk besittning. Man känner allt för väl de förlägenheter som en fanatisk, fransktalande befolkning skulle bereda oss. Äfven den omständigbeten framhålles ärligt, att vi icke hafva någon koloniseringsrätt till ett fransktålande område. Vi bekänna, att de militäriska skälen synas oss otillfredsställande, så länge vi mäste fasthålla den ötvertygelsen att det börgerliga samhällets normala tillstånd är freden och icke kriget. Och vi uppgitva icke det hoppet att de civila grunderna slutligen skola finna en välvillig uppmärksamhet i vårt högqvarter. Äfven författaren till ett mycket berömdt arbete öfver Elsass och Lothringen; Adolf Wagner, nu ord. professor vid universitet i Berlin, uttalar sig emot förvärfvandet af Metz. Efter omnänandet af dessa betydelsefulla -meningsyttringar tillägger Kölnische Zeitung: I sjelfva verket är det svårt att tro, att vi nu, sedan vi i 189 års tid med full rätt hafva brännmärkt borttagandet af den gamla herrliga tyska staden Strasbourg såsom. ett skamiigt landröfveri och ett-mot vår nationalitet begånget brott, nu, då Strasbourg är återeröfradt och den gamla orättvisan försonad, skulle begå en ny orättvisa af alldeles samma slag genom att till Tyskland annektera den gamla franska staden Metz., Om Rysslands rustningar skrifver en kor respondect från Petersbarg till Neue Freie Presse den 27 Sept.: En tysk skämttidning sade en gång: Svarta hafvet är det största bläckhorn i verlden. Det har. också skrifvits så mycket om Svarta hafvet och den derifrån oskiljaktiga orientaliska frågan, att man endast med berättigadt misstroende mottager nya underrättelser derom. Så betraktar man äfven de au pågående ryska rustningarna mod vantroget tvifvel, emedan man känder Rysslands finansiella svaghet. Det oaktadt är det dock fullkomligt visst, att Ryssland rustar, och rostar mycket ifrigt, utan afseinde på Bitt finansiella betryck och sina oordnade inre förLA da RAR bn? frn