TIKG SBIULLOIJUGCT. As ninsnten Vi kunna i dag för våra läsare framlägga det märkliga aktstycke, hvari den franska republikens utrikesminister redogör för sitt möte med den nordtyske förbundskanslern. Viha visserligen redan förat efter ett utförligt telegram gifvit en resume af denna Jules Favres berättelse, hvars hufvuddrag der ganska troge återgifvas. Men hvad telegrafen ej mäktat tergifva är den upphöjda anda, den djupa patriotiska smärta som genomgår den och ger den sin färg, I klara och bestämda drag skildrar Favre här de fordringar han. måste athöra och debattera ända till det ögonblick då han, ej längre i stånd att beherrska sin smärta och sin harm, afbröt samtalet. Detta dokument skall säkerligen på alla som läsa det göra ett djupt intryck, och statsmännen skola der finna mer än en anledning till allvarligt eftersinnande. Den telegrafiska resumen har, som vi sade, i det hela troget återgifvit berättelsen; dock finnas några fakta i den senare som dels äro alldeles nya, dels beriktiga uppgifter i telegrammet. Sålunda få vi här veta, att Favre tog detta steg helt och hållet utan sina kollegers vetskap, och han redogör äfven för de motiver som förmådde honom att iakttaga denna stränga tystlåtenhet. Mötena, till antalet tre, egde rum dels på slottet Haute Maison på vägen mellan Meaux och Ferriedres, dels på det sistnämnda stället den 19 på eftermiddagen och sent på aftonen och på följande dagens förmiddag. De platser, hvilkas öfverlemnande Bismarck fordrat som vilkor för en vapenhvila hade, berättar oss Jules Favre, varit utom Strasbourg och Toul äfven Pfalsbourg. Verdun nämnes ej, deremot skall Bismarck bland fredsvilkoren äfven, sällsamt nog, ha fordrat Soissons afträdande. Soissons ligger, som bekant, djupt in i Frankrike på vägen till norra gränsen. Det är en ganska stark fästning, som, i likhet med hvad som nyss med Toul var fallet, beherrskar och afbryter en vigtig jernvägsförbindelse. Man skulle således sparare väntat att höra det nämnas bland vilkoren för ett vapenstillestånd. Dess örekommande bland sjelfva fredsvilkoren förefaller deremot alldeles ofattligt; man vore frestad att tro att här ett lapsus calami egt rum. Hura härmed i verkligheten förhåller sig, skall väl. dock snart visa sig. En omständighet bekräftas dock af Favres: kerättelse på det bestämdaste, och det är att grefve Bismarck verkligen begärt ett af Paris fästen och som sådant förslagsvis nämnt Mont Valerien. Som bekant, har detta förhållande från Berlin officiöst förnekats. Nu vill det sig emellertid ej bättre, än att en från preussiska högqvarteret i Ferrieres inängen berättelse om mötet, hvaraf en del blifvit i ett Berlintelegram återgifven, i sin andra icke meddelade del innehåller en bekräftelse pa den franske utrikesministers bestämda förklaring. Denna berättelse, som är daterad den 27 Sept. och äfven derigenom är märklig att hon beriktigar Favres uppgift om Soissons, lyder sålunda: Jules Favre har rörande de samtal som han för åtta dagar sedan först i Haute Maison vid Montroy och sedan häri slottet hade med grefve Bismarck afgifvit en berättelse som visserligen vitsordar ett sträfvande att återgifva sanningen, men likväl — hvad som i fråga om tre långa samtal ej kan förvåna — i några punkter ionehåller oriktigheter. Isynnerhet är i berättelsen stilleståndsfrågan ej nog framhållen, medan hon dock utgjorde hutvudföremålet för underhandlingen. Denna rörde sig emellan två alternativer: Antingen 1, öfverlemnandet af en delaf Paris befästningar, och detta någon beherrskande del deraf,: åt den tyska armen, och derjemte kommunikationernas öppnande mellan staden och den yttre verlden, eller 2. Afståendet från ett sådant öfverlemnande, -bibehållandet af status uo uti. och vid Paris, men uppgifvande af trasbourg och Toul, af det senare för att underlätta vår proviantering. Om Soissons var ej tal, deremot om Sarreguemines. Om landatträdelser talades ej i detalj, fastmer uttalade sig förbundskanslern i denna fråga derhän, att han först då kunde yttra sig närmare rörande fastställandet af nya gränser i öster, när från fransk sida landafträdelser blifvit i princip antagoa. Slutligen tillägga vi, att Favre förklarade sig beredd till penningersättningar. Af de i Tuilerierna funna papperen har andra häftet nu genom provisoriska regeringens försorg utoifvits. detta häfte före