ha tiligått: KL omkring , 3 på torsdags e. m. lemnade generaldirektören sitt embetsrum i fångvårdsstyrelsens lokal vid Röda Bodarne och begaf sig på väg hemåt utmed Fredsgatan, öfver Gustaf Adoifsoch Carl XIII:s torg fram till Norrmalmstorg, huset n:o 3, der generaldirektören har sin bostad. Kommen på några stegs afstånd från porten, hörde generaldirektören ett skott nära bakom sig och kände sveda i venstra armen, vände sig till hälften om, varseblef en karl ett par steg bakom sig med ett mot honom riktadt eldvapen i handen. Skyndande undan, kände generaldirektören en häfltig smärta i venstra handens lillfinger och ausåg denna vara en följd af ett nytt skott. Då generaldirektören kommer nära trappan af huset och vänder sig för att komma in, finner han sig genskjuten af mannen, som på mindre än en alns afstånd mot bröstet aftrycker ett skott. Då vapnet fortfarande riktas mot honom och möjlighet ej synes att undkomma, dignade generaldirektören ne och föll å trottoaren. I det mannen går förbi fötterna, eller, som någon från fönstret tyckte sig märka, stiger öfver benen och på höger sida närmar sig generaldirektörens hufvud, förändrar denne sin ställning och riktar benen mot den anfallande. Högt ropande på hjelp fäktar han med fötterna mot den öfver stående för att afbålla vapnets närmande och riktning mot hufvudet och träffar derunder med foten vapnet eller mannens hand, hvarigenom skottet, som med detsamma afbrann, erhöll förändrad riktning och träffade högra benet, som erhöll ett skrubbsår å vaden. Under det generaldirektören låg kämpande å trottoaren förekom det honom såsom ett ytterligare skott blifvit aftryckt utan att gå af. Nu kommo åkaredrängarne Johan Adolf och Sven Pettersson samt poliskonstaplarne C. A. Nilsson och C. Hane tillstädes, och mördaren, som försökt att afskjuta ytterligare tvenne skott mot eneraldirektören, hvilka dock till all lycka klicde, kastade nu revolvern ifrån sig utåt torget och blef stående några steg från generaldirektören. De tvenne konstaplarne togo genast hand om mördaren, och generaldirektören, som förmått att utan hjelp resa sig upp, gick upp i sin bostad. Först då generaldirektören kom dit upp, kände han rätt svedan i venstra benet och undersökte detsamma. Vid närmare påseende fanns äfven hål efter ett skott å ytterrockens venstra sida; kulan hade trängt igenom yttertyget och lemnat tydliga spår efter sig äfven å fodret, men deremot syntes en fördjupning deraf å det s. k. mellanlägget af Jinne eller buldan. Den kula, som träffat här, fanns senare på dagen liggande i: ytterrocken. Den hindrades antagligen i sitt inträngande i kroppen af i bröstfickan befintliga pappersark. Beträffande mördarens person och motivet för hans rysliga gerning, förklarade generaldirektören sig icke ega ringaste kännedom om honom, hvarken personligen eller i egenskap af fångvårdsbetjent. Andersson tillfrågades om så tillgått som generaldirektören omförmält, hvilket han bejakade med någon äudring i biomständigheter, samt meddelade på ytterligare frågor att orsaken till det af hoDom bestämdt fattade beslutet var att han af generaldirektör Almqvist blitvit tillbakasatt och förföljd genom att ständigt undergå spionering, kujonering och förtryck,, hvilket allt han tillskref generaldirektören, som ban påstod ha varit ett verktyg i öfverståthållarens hand. Tre skäl uppgaf han sig ha haft att begå den behandling, för hvilken han nu var tilltalad, nemligen: att han ville utkräfva en gräslig bämnd på öfverståthållaren, som förföljt honom i 5 år; att han ville hämnas på generaldirektör Almqvist, som tillbakasatt hoDom i Landskrona och slutligen ville han hämnas på generaldirektören för det han ej låtit bonom erhålla en sökt bevakningsbefälhafvaresyssla vid fångel i Eskilstuna. Att han blef upplyst om att varken öfverståthållaren eller generaldirektören någonsin förföljt honom eller ens kände honom, inverkade lika litet som att generaldirektören förklarade att den befattning Andersson i December månad sade sig ha sökt, redan långt förut blifvit lemnad till den person, som ännu innehade den. Han fortfor lika fullt i sitt påstående att han hade blifvit af de nämnda personerna förföljd och att han i anledning deraf ända sedan sistlidne November månad umgåtts med planen att utkräfva. en blodig bämnd. Han hade till fängelsedirektören i Landskrona, med hvilken han meddelat sig angående den hos fångvårdsstyrelsen sökta befattningen, innan han i Maj:lemnade Lanäåskrona, yttrat: de ha arbetat i fyra år på att få en djefvul af mig och de skola väl få det; och naturligtvis har kapten Höckert rapporterat allt det der, tilllade han. I den mån han märkte att han ej skulle erhålla den sökta befattningen, mognade, enligt hans uppgift, beslutet att mörda generaldirektören. De första dagarne af Augusti månad hade han uppehållit sig i Eskilstuna och der köpte han en revolver med tillhörande 50 patroner för 25 rdr; i ändamål att använda den för sina mordplaner. Sedan denna tid bar han detta vapen, laddadt; ständigt på sig. Då och då afsköt han ett eller några skott för att öfva sig och pröfva vapnets träffsäkerhet. Efter sin senaste ankomst hit i början af Augusti var han fast besluten att beröfsa generaldirektör Almqvist lifvet. Han påstår dock; att han icke gick direkte i försåt för denne; men var beredd att hvarhelst tillfälle erbjöd sig utförs sin mordgerning. På torsdags middagen uppehöll: han sig händelsevis i Kunogsträdgården. och, hädej tagit plats å ett säte midt för Landtmäteribacke Han fick då se generaldirektören komma gående på väg till sitt hem och följde nu efter och närmade sig honom allt mera genom en påskyndad gång. På 3 å 4 alvars afstånd från porten till generaldirektörens bostad tog han upp sitt od 5 skott laddade vapen och sigtade mot den förres rygg, hvarvid Han dock ej såg huruvida skottet träffade. Vidare berättade han om förloppet hufvudsakligen i öfverensstämmelse med generaldirektörens uppgift, dock tilläggande, såsom förklaring deröfver att fyra kulor Bbfyit ädträffade, att han i hvarje skott tillagt en blybit för ändamål att med mera säkerhet nå sitt syfte. Revolvern som företeddes och undersöktes befanns ännu laddad med 2:ne skott och som i dylika vapen ett skottrum plågar lemnas obegagnadt, torde det kunna antagas alt endast 3:ne skott blifvit aflossade. Polismästaren framstälide åtskilliga frågor till Andersson dels om åtkomsten af den mankiller han vid häktningstiilfället innehade, dels om och hvilka bekantskaper han haft under sitt vistande härstädes, men Andersson vägrade helt bestämdt att derå ingå i svaromål, under yttrande att roålet, nu vore alldeles tillräckligt utredt i poliskammaren för att kunna remitteras till rådbusrätten, med anledning hvaraf han ej ansåg ötverståthållareembetet behörigt att vidare ransaka. På poliemästarens fråga om Andersson ångrade sin gerning, svarade denne: Nej, det gör jag visst intels, och ehuru han ej ville förneka att han begått en dålig bandling, tillade han dock att sedan det nu skett anstode det väl icke en karl att sätta sig att gråta och lipa,. — Tror Andersson på en Gud? frågade polismästaren. Ja, förr har jag väl gjort det, men jag undrar för resten om de gom förföljt mig i så många år tro mer än jag, blef svaret. Afgifna vitnesberättelser öfverensstämde hufvudsakligen med ofvan uppgifna förloppet. Oaktadt Anderssons svar i allmänhet afgåfvos med en viss bestämdhet, föreföll hela hans uppträdande besynnerligt. De till honom framställda frågorna besvarades merändels med ett uttryck af glädtighet, som stundom syntes gifva anledning att tro att det ej stod rätt till med hans sinnesförfattning. Målet uppsköts till annan dag. NTA ara Ökna st ve BR Tr RR