Se, vårt verk vi sökt att zira, Vi ha smyckat rikt vår skatt. För en prydnad blott, en spira, Mången bland oss hungrat gladt! Högre mur skall aldrig finnas; Men ruinen skall man minnas, Också den, i tusen år. Allt må templet bli i nöden, Blott en undflykt ej för döden! Vården skatten — den är vår! Vården den, trots hjertats skälfning Stån omkring den som en vall. Var den stor uti sin hvälfning Störst den blifve i sitt fall. Drabbas den af Herrens varde, Falle den; som edert garde, Men — att öfverge den: nej! Mod! — En verld Er rörd beundrar När ur rasets gny det dundrar? Mänstera dog, men gaf sig ej! —a—B—c—