Mänstern. Qvar står än den helge jätten Pekande alltjemt mot skyn, Milsläng famlar öfver slätten Skuggan, som en andesyn;, Men den halft förbrända staden, Söndersprängd, i kanonaden Blickar upp till minsterns topp, Ser i den en himlens gisslan, Ser i gråt och tandagnisslan Än I den en bild af hopp, Hörde du de tappres böner Och de slagnas jämmerskri Visst en förbön, som af söner För sin far, du hört deri: Skall det verk, som sekler manat Fram ur stoft, som slägten danat, Krossas nu i en sekund — Skall vår stolthet alla tider, kall vår helgedom emsider Möta nu sin sista stund? Hafva hundra tusen männer, Barn och qvinnor trott och bedt, Slösct flit, som ingen känner, Offer gjort, som ingen sett, För alt detta verk, som tiden Gaf åt Herren Gud och friden Till sin hemvist korat ut, Skulle vänta tills en kula Kommer att det söndersmula, Hånande att allt är slut? Kunde de på muren vara Bland Er, de, som templet byggt Som en man de skulle svara: Män a Elsass, striden tryggt! KÄTRen om I ock förskjuteas, eklets arbet, som minutens, Offren på er äras bål. Kämpen kring föreningsbandet, Kärleken till fosterlandet Ingen, ingen tvekan tål! Hvad -när faran är gemensam, När det gryr till domedag, Skulle konstens vård då ensam Bedja om ett undantag? Aldrig! — Brudens kyss bliy bitter, neeligt ljuder lärkans qvitter, sjelfva solen lyser kallt För den man, som kunde känna I en stund, så stor som denna, Mod att icke offra allt,