tanke; men i stället är det jern och blod som bana denna väg. Vi hade velat — ty ingenting hämmar den rena idbens djerfva flygt — vi hade velat förena den tyska familjens alla medlemmar i ett enda rike; och i stället nödfades vi, för att foga oss efter verklighetens ordringar, se icke blott de österrikiska tyskarne, utan äfven sydstaterna stanna utanför det nya Tyskland. Det har behöfts tid, för att den tyska idealismen, och, medgifvom det, för att den tyska segheten skulle försona sig med förhållandena; men dessa förhållandens makt, det högre förnuft, hvars uttryck de voro, ha varit oemotståndliga, och på ganska kort tid har insigten om våra verkliga intressen utbredt sig på det mest lyckliga sätt. Hvad som i icke ringa mån bidragit att öppna äfven de för mensklighetens vitnesbörd mest motsträfviga ögon, det har varit den hållning, som Frankrike intagit till följd af dessa händelser. Det hade låtit dem ha sin gäng under förhoppning att för sitt öfvervägande inflytande draga fördel af Tysklands inre söndringar. Då det såg sig besviket i sin beräkning, kunde det icke dölja sin förtrytelse. Dädanefter kunde vi tyskar ganska säkert bedöma vår politiska ställning i den belysning den erhöll af den franska uppfattniogen. Vid åsynen af Frankrikes mulna uppsyn emot Preussen och Nordtyska förbundet, vid åsynen af dess försök att uppegga sydstaterna, insågo vi snart, att Preussens sak var Tysklands, och att det sydliga Sonderbundet blottställde oss för de största faror. Hvarje steg som togs från Preussens sida, icke för att tvinga sydstaterna att ininträda i det nya förbundet, utan för att hålla porten öppen, betraktades af Frankrike såsom misstänkt. Jemväl med afseende på ämnen, främmande för politiken såsom t. ex. bidraget till S:t Gothardsbanan, uppstämde den galliske tuppen sin stridssång. Sedan Napoleon I:s fall har Frankrike tre gånger bytt om författning. Det har aldrig fallit Tyskland in att häremot göra några invändningar; det har städse erkännt grannens rätt att förändra inredningen af sitt hus efter sina behof och sin beqvämlighet, till och med efter sina nycker. År väl det, som vi tyskar gjort 1866 och sedermera, någonting annat? De reparationer, som vi.verkställde på en uppen barligen obeboelig bostad, de mellanväggar vi uppförde, de bjelkar vi anbragte, de murar vi byggde, rubbade allt detta på något sätt grannens hus? Hotade väl detta att på något sätt beröfva honom luft och ljus, att blottställa honom för eldsvåda? Inogalunda; men han tyckte att vårt hus blef för vackert; han ville vara egare af det högsta och bäst byggda huset vid hela gatan, och framförallt fick vårt hus icke blifva alltför solidt, det borde icke vara oss tillåtet att förstärka det. Grannen borde för all framtid bibebålla privilegiet att vid lägligt tillfälle och då det föll honom in taga några rum i besittning för sitt behof, liksom han gjort flera gånger förut. Och likväl hade vi icke tänkt på, vid våra restaurationsförsök, att återfordra de delar af vår byggning som denne våldsamme granne under en föregående tid bemäktigat sig; vi hade låtit honom behålla dem, anseende preskriptiönstiden för affärens återgång vara försuten. Jag tillstår dock, att för närvarande, då han vädjat till svärdet, återvakna dess gamla anspråk. Frankrike vill icke afstå från sin supremati öfver Europa, ty det är blott för den händelse att det har rätt till denna supremati som det jemväl har rätt att blanda sig i våra inre angelägenheter. Men hvarpå grundar sig då denna törmenta rätt? Med afseende på den allmänna odlingen står Tyskland längesedan minst i jemnhöjd med Frankrike; den franska litteraturens mest behöriga representanter erkänna, att vår litteratur i intet afseende står efter deras; och hvad beträffar den jemnt fördelade undervisningen, som låter odling och sedlighet nedtränga till befolkningens alla klasser, så afundas oss Frankrikes bästa medborgare densamma. Genom att stöta ifrån sig protestantismen förökade Frankrike visserligen sin politiska makt; men det tillfogade sina andliga och sedliga intressen det svåraste slag. Hvad slutligen angår politisk förmåga, äro vi för närvarande, efter att länge ha funnit oss stående tillbaka, allraminst jemngoda med fransmännen. 1789 års revolution syntes ha gifvit dem försteget framför oss, och vi hafva lör vår del henne att tacka för brytandet af många bojor, som, henne förntan, ännu länge skulle ha tryckt oss; men hvad man sedan. dess fått bevitoa i Frankrike är ingalunda cänadt att hos oss väcka någon afund. Moderata regeriogar synas vara till i detta land blott och bart för att undergräfvas och omstörtas, för att upplösas i anarki likasom denna i sin tur i despotism. Skall väll den konstitutionella monarkien, i hvilken Ni, liksom jag, ser den enda antagliga styrelseform för Europa (några undantagsfall oafsedda), någonsin kunna slå rot i Frankrike? Detta är något hvarpå Ni sjelf tviflar i Er förträffliga skrift rörande detta ämne; det är åtmiostane nägot, som Ni önskar mer än ni hoppae.o Författaren afslutar sitt bref med några allmänna betraktelser öfver Frankrikes politik Då dan senaste tiden. Vi skola meddela dessa slutord i morgon tillika med åt-) minstone en del af Renans svar. i Möänstern.