uppHvra INCE BHING IOVISVUK all DIUCHaNa UTN förrän den blir , dem fullständigt fråntagen. Så gjorde då Österrike, så gör nu Frankrike mot Preussen, vid hvars sida nu alla tyskarna med undantag af österrikarne, lärda af erfarenheten, kämpa. Fraokrike har alltsedan Richelieus och Ludvig XIV:s tid varit vant att spela den första rollen bland de europeiska nationerna, och det blef i detta anspråk betästadt af Napoleon I. Denna supremati grundade sig på en stark politisk och militärisk organisation och änonu mera på den klassiska litteratur, som Frankrike frambragt i 17:de och 18:de seklen och som förskaffat dess språk och kultur öfvervigten i Europa. Tilläggas bör, att första vilkoret för denna Frankrikes hegemoni var Tysklands svaghet, Tysklands, som var deladt, oenigt, svårt att sätta i rörelse, gentemot ett förenadt, centraliseradt och i handling snabbt Frankrike. Men det ges en tid för hvarje folk, och för de lifskraftiga folken ges det mer än en. Det tyska folket hade redan i 16:de seklet, under reformationens era, sin tid. Sedermera fick det dyrt umgälla detta framsteg. Det fick umgälla det genom trettioåriga krigets olyckor, söm störtade det på en gång i politisk vanmakt och i ett verkligt intellektuelt förfall. Men dess roll var ännu ej utspelt. Tyskland hemtade sig och satte sig tyst till verket. Det började med det som skapat, ej den franska makten, men Frankrikes rätt till den europeiska suprematien. Det frambragte en litterstur, och man såg framträda en utvald skara af skalder och tänkare, som helt säkert ej behöfver frukta jemförelsen med de franska klassikerna från 17:de och 18:de seklen. Omni vissa smakens, förfiniogens och den sociala kulturens egenskaper, i formens klarhet och elgans våra klassiker ej alltid upphunnit fransmänpev, äro de dem öfverlägsna i tankens djup, i känslans värma; idn om humanileten, om menniskonaturens harmoniska utveckling i det individuella som i det allmänna lifvet har blifvit bragt i dagen af den tyska litteraturen under den sista fjerdedelen af det adertonde och den första fjerdedelen af det nittonde seklet. Tyskland hade äfven erbållit den intellektuella suprematien i Europa, medan Frankrike fortfor att utöfva den politiska öfvervigten, som Epgland dock lifligt bestred det. Men den litterära blomningen i Tyskland kunde ej förbli ofruktbar: den intellektuella lyftningen måste åtföljas af den politiska handlingen. Under Napoleon I var det Tysklaud som hade att lida mest af det franska öfverväldet. Oket afkastades under sjelfständighetskrigen 1813 och 1814. Den förnämsta orsaken till vår vanmakt, bristen på ! politisk enhet, hade dock ej försvunnit. Det tyska riket var sedan länge endast en skugga: äfven denna skugga hade försvunnit. Tyskland utgjorde numera endast ett aggregat af hvarandra oberoende, större och mindre stater. Detta oberoende, vida mera skenbart än verkligt, var dock tillräckligt verkligt lör att omöjliggöra hvarje kraftig gemensam handling. Riksdagen, som borde representera vår enhet, uppenbarade endast sin tillvaro genom de hinder hop uppstälde mot frihetsrörelsen de särskilta staterna. Om Frankrike ånyo kände sig frestadt att förstora sig på vår bekostnad, var det ej vi, utan Ryssland och England som kunde sätta sig, deremot, Man kände det väl i Tyskland, kände det väl dessa qvarlefvande från sjelfständighetskrigen som under reaktionens sorgliga år sågo helt l andra ax uppskjuta än dem de velat så; de kände det väl dessa unga män som vuxit app under de nationella ideer och sångerl hvaråt dessa krig gifvit upphof. De unitariska bemödandena från denna tid hade sjelfva någonting mycket ungdojuligt, någonting bråd. moget och romantiskt. Den tyska idgn lefde numera endast i fantomets tillstånd; hon irrade omkring som skaggan af den gamla kejSårend,n u . Strauss: uppvisar derefter hvilket inflyande de båda franska revolutionerna af 1830 ch 1848 utöfvat på den tyska enhetsidens itveckling. Julistormen, säger han, har viserligen bidragit att hos oss rensa luften, neg åtföljdes dogk ej af något väsentligt ramsteg. Februarirevölutionen deremot dref len ett stort steg framåt, men hon stannade änng allijemt på dei teoretiska fältet. För första gåvgen fick denna id6 ett poliiskt organ, det tyska parlamentet. — Men edan från 1820 till 1830 enhetsiden förNigast lefvat hos de studerande, skulle en skämtare kubnar säga, ait bon 1848 öfrervått till professorerna, om det nemligen, som nan påstår, hos hvarja bildad tysk finns vågonting af en professor. Med ett ord: len teoretiska frågan blef samvetsgranntistulefad, wet map gjorge ipgenting i verkligretev. Man förspilde en dyrbar ud på fasttällanda af den abstrakta rätten, på diskuerande af författniogsparagrafer tills småsingom de verkliga makthafvande ånyo blefvo stånd att handia och det nya Wysklands deala byggnad upplöste sig som ett molnLorn. Den illustre författaren öfvergår derefter till en skildring at slitningarna mellan Osterrike och Preussen och de förödmjukelser Preussen först måste undergå från den förra maktens sida. Tyskland var en vagn, förspänd med två lika starka hästar, en framoch en baktill. I den slesvigska frågan lyckades man för ett ögonblick spänna de båda hästarna vid sidau af hvarandra, men den var knappt utagerad förrän de ånyo åtskildes. Det gälde nu, säger vår författare, att beslutsamt afskära de linor, som fästade bakhästen vid vagnen. Det var lika enkelt som Columbi ägg; det tycktes som hvem som helst bort kunna falla på den iden och likväl är det blott en exda man som, pm andra haft den, lyckats utfinna de rätta medlen att sätta den i verket.. Det gifves, fortsätter författaren derefter, ögonblick i folkens lif, likasom i individernas, då det resultat, som vi önskat sedan lång tid tillbaka, uppsökes och ernås, men under en så oväntad form, att vi icke igenkänna det, att vi till och med vända oss bort från det med missnöje och vrede. Det var någonting sådant som man bevitnade med atseende ä det ästerrikisk-preussiska kriget af 1866 och dess följder: det medförde för oss tyskar det så länge efterlängtade re: