tteratur och det omätliga inflytande, som det hat Ji verlden. Det är detta sätt att uppfatta händel sernas gång, som vi med rätta kalla för att för. vränga dem och missleda allmänheten för vin nande af ett visst syftemål; det är att läsa histo rien såsom den onde läser bibeln. Vi kunna icke förstå, hvad det kan vara för slags tillfredsställelse i detta sätt att se sakerna snedt och icke kunna gifva hvar och en den rätt honom tillkommer. Afven vi hafva bemödat oss att sätta ossin i denna fråga; vi hafva sökt att genom allvarlig granskning af alla hithörande förhållanden göra 0s8 en klar föreställning om de egentliga orsakerna till kriget och om de begge krigförande makternas ställning till hvarandra och till den öfriga bildade verlden. Och vi hafva icke kunnat komma till något annat slut än det, till hvilket vi leddes vid vårt första yttrande härom i början af kriget, eller att orsakerna dertill ligga hos begge makterza och att detta krig ovilkorligen måst utbryta förr eller senare. Hvem som utfärdat sjeliva krigsförklaringen är en temligen likgiltig sak för bedömandet af ansvaret. Egentligen kunde kriet anses förklaradt, då konungen af Preussen i ms på ett förolämpande sätt visade ifrån sig franska sändebudet. En sådan skymf borde ej af ett om sin ära aldrig så litet ömtåligt folk fördragas; och vi anse sjelfve Jules Favre gå väl långt, då han kastar skulden för kriget uteslutande på den kejserliga regeringen. Den af denna regering tillgripna anledningen var; tillfällig, men kriget var en nödvändighet. En mycket framstående författare i Sverige, Henning Hamilton, kommer i den märkliga broschyr, som förlidet år utkom med titel: Kriget i Tyskland 1866, betraktadt med afseende på dess orsaker, utgång och följder,, till den slutsats, att valet för Preussen och Frankrike endast synes vara mellan en snar och ömsesidig afväpning eller ett inom kort tid inträffande fredsbrott. Preussen har förat förstått konsten att så bedrifva, att andra först anfallit utan att vara beredda, under det att Preussen visat sig vara utmärkt väl beredt att upptaga striden. Att göra skilnad mellan anfallsoch törsvarskrig är derför en vansklig sak. Hvad åter de begge folkens moraliska egenskaper angår, så torde likaledes begge hafva sina goda och dåliga sidor, och hvad särskildt franska folket angår, så bevisar det en otrolig brist på kännedom derom, då man talar om dess slappa seder. Väl hafva tyska författare i mängd utgifvit beskrifningar om Paris, der demi monden tages till ty för hela folket, men det torde hafva sin orsak deri, att de icke uppsökt någon annan del af samhället. Den parisiska och öfverhufvud taget den franska medelklassen och bättre arbetarebefolkningen äro eljest kända för sedlighet och sparsamhet, och tillståndet inom vissa delar af den högre och rikare verlden torde vara lika förderfvadt i Tyskland som någonsin i Paris. Huru har rättvisan efter krigets utbrott skipats mellan de begge länderna? Allt hvad som, äfven från tvetydigt håll, tillvitats fransmännen, har tagits för godt och gifvit anledning till upprörande skildringar öfver den ruttenhet och den depravation, som enligt tidningens åsigt skulle -herrska inom det franska samhället. De hafva skjutit på parlamentärer, de hafva kränkt geneverkorsets helgd och riktat sina kulor mot ambulanserna, de hafva behandlat sårade illa, de förde med ett ord kriget på ett omenskligt sätt och hafva begått en mängd illbragder, som dock antingen blifvit förklarade eller aldrig bekräftats. Det faller af sig sjelft, att tyskarne i denna tidning framstäldes såsom förande kriget på det menskligaste sätt i verlden, och om hon någon gång icke kunnat förtiga sanningen i detta hänseende, så hafva tyskarne endast tagit repressalier, eller ock får folkrättsförfattaren Vattel träda emellan och rättfärdiga det ädla folket. Icke känner tidningen till den förre franske utrikesministerns cirkulär, i hvilket han förklarar orsaken, hvarför fransmännen sköto på ambulanserna, den nemligen att preussarne just brutit mot geneveröfverenskommelsen och med det röda korset sökt skydda, icke sårade, utan krigets förstörelseredskap, samt att ambulanserna fingo tjena till värn åt deras soldater. Icke känner hon, att franska bönder drefvos fram för att arbeta på de belägringsverk, som uppfördes mot Strasbourg, och således utsattes för sina egna landsmäns eld; eller att qvinnor och barn vägrades att lemna en till förstörelse hemfallen, belägrad stad; eller att hela byar förhärjades, ödelades och uppbrändes för det att en och annan af deras innebyggare skjutit på preussiska soldater. Alla dessa gräsligheter, som nästan öfverallt väckt harm och förbittring, dem känner tidningen icke eller förbigår hon dem med så len hand som möjligt, I sitt nummer tör den 16 dennes gör hon ett försök i samma syftning och försvarar på fullt allvar tyskarnes beslut att icke visa någon nåd åt bönder och andra enskilda personer, som göra sig skyldiga till det i hennes ögon förfårliga brottet att försvara hus och -hbem utan att vara klädda i uniform. Det är Vattel, som här kaHas till bundsförvandt, då ban yttrar: När bönder begå fiendtligheter, visar fienden dem ingen nåd, utan hänger upp dem såsom röfvare och banditer. Folkrätten i all ära, så finnes det väl någon högre rätt än denna. Vattel skref för öfrigt i medlet af förra århundradet, och sedandess borde väl något menskligare åsigter hafva gjort sig gällande, helst krig nu hafva en helt annan betydelse för folken än då. Man har också på flera håll, äfven af personer som eljest försvara Preussens politik i mycket, hört just detta framdragas sågom ett bevis på den största omenskligHet. Tidningen råder emellertid dem, som vilja deltaga i sitt lands försvar, att ställa sig till regeringens förfogande och kämpa under dess myndighet, men aktar icke för rof att strax nedanför på vanligt sätt urskulda konung Wilhelms beslut att icke erkänna de bildade frikårerna såsom stridande trupp, emedan sde icke inom gevärshåll kunna igenkännas vara soldater,. Dessa frikårer äro dock erkända af sitt lands reering såsom hörande till Hären och bära en uniorm, om ock enkel (blå blus med ett rödt kors å armen samt nationplkokard på mössan); men det faller sig beqvämt för pragssarne att afskräcka från dylika frikårers bildande, som kunne blifva besvärliga nog, och genast finner Handelstidningen äfven den grymbeten ursäktlig. Efter allt detta förvånar det säkert icke nägon att höra, att samma tidning så godt som predikar den politiska hämdens berättigande. Hon finner det fullkomligt i sin ordning, om tyskarne nu skulle straffa fädernas missgerningar inpå barnen och kräfva ut hämd för de våldsamheter, som den förste Napoleon tillät sig under sina krig i Tyskland. Och lika naturligt finner hon det, att bändelgep i Laon, om hvars rätta sammanhang vi ej ännu hafva pågra säkra underrättelser, skall återfalla tungt på botolkningga i Paris. Hon låter vissorligen stundom undfalla sig gåt bsklagande öfver dessa krigets fasor, men på ett sätt som om det skedde för att det skall så vara och som om hon underförstode ett: det är rätt åt eder, fransmänli För vår del måste vi protestera mot detta sätt alt uppfatta hämdpolitiken och beklaga, att det skall fibnag ep tidning, som af rätthafveri och en vidunderlig kärlek till förutfattade åsigter skall göra sig till organ för sådana fremetällnin gar Gudnås, kriget tager sällan bänsyn till mensklighetskärslor och kan det icke heller till en viss gräns; men att öfverskrida denna gräns är grymt, rått och obehöfligt, och dertill har Preussen gjort sig skyldigt: att försvara ett sådant handlingssätt åter är att göra sig till delaktig i samma förbrytelse eller ock att visa sg vara Odia Mr till ottdera af dessa har Handelstidningens författart gjört vig skyldig. Strauzs och R6nan om förkällandena mellan Frankcike och Tyskland. Ul undar buiackrakat anch medan ldolo