STOCKHOLM den 22 Sept ) Dagens vigtigaste nyhet är att Paris nul: kan anses omslutet af preussiska trupper, on. ! också icke en fullständig cernering i dettaj ords strängare meniog kan anses vara åvärgabragt. Redan i går afton ingick den stora underrättelsen att italienska trupper besatt Rom och att sålunda det verldsliga påfvedömets tid för alltid är förbi. Det återstår att se, hvad beslut den ofelbare nu skall taga, huruvida han lemnar Rom och söker en tillflyktsort på annat håll eller om han qvarstannar, i hvilket senare fall förhållandena förmodligen komma att ordvas i enlighet med det förslag, som kabinettet i Fiorens nyligen framställde, men hvilket då af påfven afvisades. En och annan fransk tidning kan icke gilla, att Jules Favre i sitt första cirkulär öfverlemnat sig åt den illusionen, att Europa skulle bii villigare att framtvinga en fred och sätta en gräns för Preussens annekteringslusta, om den nuvarande franska regeringen förklarade, att detta krig vöre onödigtvis och emot Frankrikes önskan företaget af den kejserliga regeringen. Hur kan någon påstå — frågar sålunda Journal de Paris — att det är Frankrike som hotar och oroar Europa? Frankrike har ju under en lång följd af år gifvit de otvetydigaste bevis på hofsamhet, och, detta faktum kan icke förändras derigenom, att kejsaren möjligen fört en tvetydig politik gentemot de europeiska kabinetterna. Om man håller Bg till de omständigheter, som omedelbart föregingo kriget, så hefva vi orätt; men gå vi tillbaka till all den orätt, som efterhand upphopades och är den verkliga orsaken till kriget, så är Preussen den skyldige, så är det Preussen, hvars aggressiva politik stör Europas fred och utgjuter dess blod i strömmar. Har Frankrike något att förebrå sig — fortfar Journal de Paris — så är det det, att det icke långt förut fattade svärdet, Det borde icke 1864 ha tålt att Österrike och Preussen krossade Danmark, vår gamle och trofaste allierade. Det borde icke 1866 ha tilllåtit Preussen att spränga det tyska förbuadet ochj derur utesluta Österrike, något som blott bildade inledningen till nya eröfringar och väldshandlingar. Afven 1865 hade Frankrike haft god anledniog att gripa till svärdet. Hvarje gång skulle det ha varit säkert på att det hvarken kommit att sakna allierade eller sympatier. Sedermera har det onda, som kunnat bli qväfdt i fröet, oupphörligt spridt sig mer omkrivg, och kommer äfven detta krig att sluta med att Preussen gör eröfringer, så kommer tillståndet att bli alldeles förtvifladt. Europa kan derför icke med likgiltighet åse, att hela dess politiska system, som utgör ärhundradens mödosamma verk, kaolikastas till förmån för en eröfringsstat säsom Preussen är. Detta är det stora och sanna intresset, för hvilket alla underordnade och lumpna hänsyn böra vika. Det gör föga till saken om Frankrike visat brist på klokhet eller felat i formelt afseende eller i valet af ögonblicket. Det har i alla händelser fått dyrt plikta för detta fel, och dess olycka visar just, att faran är vida större än någon anade. I det Preussen förtrampar oss, hetar det Europa, och skall faran afvärjas, medan det ännu är tid dertill, så måste Europa förena sig med oss för att hålla Preussen i tygeln. : Det visar sig också, att hr v. Bismarck och det af bonaom representerade Preussentbum bry sig föga om hvad Jules Favre och hacs embetsbröder säga och tillkännagifva. Långt ifrån att bätskheten mot franska folket samt aånspråken skulle i någon mån minskats efter kejsarens tillfångatagande, ökas de med hvarje dag. Så förklarar nu Kriegs-Zsitaong på det mest öppenhjertiga och bestämda sätt, att Tyskland (Preussen) måste efter godtfionande diktera fredsvilkoren och att enda medlet för att få dessa fredsvilkor på ett varaktigt sätt genomförda blir en långvarig ockupation af Paris och flera andra bland Frankrikes vigtigaste punkter. Enodast ett längre, åtminstone under tre år fortsatt tryck på Frankrike, sådant som tyska besättningar både materielt och moraliskt kunna utöfva, kan bringa både oss och fransmännen ro. Kriegs-Zeitupg.fräknar att en tysk arme af 250,000 man, förlagd i Paris och ett dussin audra fasta platser i det iare af landet, skall vara tillräcklig att hålla Frankrike under oket,. För Tyskland skalle — menar bladet — den ytterligare fördel deraf uppkomma, att uoderhållet af denda armå skulle åligga Frankrike och de besparingar, som deraf uppkomme i reilitärbudgeten, skulle på ett förträffligt sätt kunna användas till fullkomnande af våra försvarsanstalter och särskildt vär flotta. Om den roll, som den engelska utrikespolitiken i dessa dagar spelar, yttrar Standard i en ledande artikel bland annat: