33 kamo nvuKetL oc egac rum aecn AD MAJ enn å kammårkollegium genom utslag helt enkelt förklarade fordringsanspråket prescriberadt, såsom cke inom föreskrifven tid framstäldt och fullföljdt, och detta ehuru detsamma blifvit inom behörig id hos vederbörlig auktoritet anmäldt och sedermera berott på samma auktoritets fortsatta handläggning och pröfning. rån detta beslut voro dock tvenne ledamöter i kammarkollegium (kammarråderne grefve Wrangel och Cederschjöld) skiljaktiga och förklarade någon prescription icke hafva fordringsanspråket ikommit, enär detsamma en gång blifvit i behörig tid hos vederbörande auktoritet anmäldt och sedermera varit alljemt beroende på denna auktoritets handläggning och pröfning. Staden Stettin öfverklagade kammarkollegii utslag hos Kongl. Maj:t, som, genom sitt högstberörde nådiga utslag af den 12 Juni 1863, upphäfde kammarkollegii beslut och hänvisade staden att vid domstol sin talan utföra. — Under tiden hade likväl staden Stettin på flera sätt, fast förgäfves, sökt göra sitt fordringsanspråk svällande samt vinna pröfning af detsamma och i sådant afseende jemväl vändt sig till preussiska regeringen. Efter Carl XII:s krig och sedan genom freden 1720 Stettin, som 1648 kom under Sveriges krona, blifvit till Preussen afträdt, sökte staden konunsen af Preussen Fredrich Wilhelms bemedling för att utbekomma sin fordran. Denne konung framställde i ett bref af den 28 Juni 1721 till Sveriges konung Fredrik I rättvisan och billigheten af stadens fordringsanspråk, med begäran att staden måtte blifva contanterad af hvad som åtskillige af konung Fredriks undersåter hade att uti Preussen fordra, för hvilket koungen torde finna lägenhet att sina undersåter ersätta. I sitt på denna skrifvelse aflåtna svar af den 16 Oktober samma år, förklarade konung Fredrik sig sätta till konung Fredrich Wilhelm det vänbroderliga förtroende, att, såsom orden lyda, Ni för det första hänvisar staden Stettin, att hon på samrna sätt som alla edra och mina undersåtare göra måste bevisligen framställa sine tilläfventyrs egande pretentioner in foro competente, och när sådant skett afvaktar den tid, då det är möjligt att henne förnöja, och att Ni för det andra åldrig måtte tillåta, att oskyldige personer, som i deras händer ega sådane öfverenskomrmelser och förskrifningar, dem Eders Maj:t Bjelf såsom redan nämndt är, genom en högtidlig fredstraktat stadfästat, emot all rätt och billighet nödgas tillsläppa deras, Wåre och Edra rättmätiga fordringar till betalning af främmande och ännu icke en gång utredde skölder. Efter erhållandet af denna skrifvelse aflät konungen af Preussen ånyo: den 17 December 1722 en skrifvelse, angående stadens fordran, med föreställningar: hurusom vid betraktande af resolutionen den 25 November 1679 och liqvidations-kommissionens räkning af den 19 Maj 1698. det icke vidare behöfdes någön justifikation ä hufvudposterna, såsom redan erkände; Hvarjemte konungen af Preussen framställande stadens nödställda belägenhet bad konung Fredrik förhjelpa staden till dess rätt. Detta af preussiska ministern Brandt till grefve Axel Baner öfverlemnade bref, som konungen icke ns sjelf fick öppna, bröts och föredrogs i rådet, som remitteradebrefvet till kammarkollegitum och statskontoret att pröna fordrans riktighet och incomma med hvad dervid kunde vara att påminna. Kammarkollegium och statskontoret afgåfvo den 21 derpå följande April sitt utlåtande, hvilket, föredråget i rådet den 7 påföljande Maj, föranedde det beslut, att med denna saken, eftersöm let är så gamla fordringar, anstår till riksens ständers nästa sammankomst., Man hade således för tillfället kommit ifrån sacen, men rådet underlät att anmäla densamma för iksens ständer och frågan lemnades utan vidare itgärd tilldess staden öfversände en särskild fölls nägtig, statssekreteraren Schadbluck, som itventie ill regeringen afgifne memorialer anhöll om måets afgörande. . Preussiska ministern Luderitz ingaf jemväl den 6 Aprii 1731 ett memorial i saken, hvilket den 9 Juli samma år remitterades till cåntzli och kamnarkollegiernas underdåniga utlåtande. Den kongl. remissen föredrogs hos nämnde kolegier den 28 i samma månad, och, enligt hvad kongl. cansli-kollegii protokoll för den 12 Juli 1733 inneåller, beslöts att hos kammarkollegium begära -pplysning om fordringsanspråket Kammar-kolegium infordrade sin kamrerares yttrande och lenne tillkännagaf uti ett ingifvet memorial, att fver staden Stettins fordran ej kunde liqvideras, mellan Sverge icke erhållit de Pommerska ränperån för den tid landet under Sverge t. Slutligen afgaf kansli-kollegium den 5 Septemer 1733 underdånigt utlåtande till K. M:t deruti jemstålldes, att preussiska regeringen måtte an nodas förnöja hypotekarierna för deras pantkonrakter och tillåta archivernas utlevererande, Vidare har, enligt hvad jag erfarit kammarkolegii 1:sta afräkningskontoir ucder den 30 Sept. 746 genom kamrerarefi Claten om frågan dt it sig och anfört bland annat, att såväl i anseenle till saknade bevis och förklaringar som ock då sbekant vore huru mycket på staden Stettins forIran från 1669 till 1674 kunde vara betaldt, nämnle fordran voresäxora alldeles illiqvid att anse; — äfvensom kamreraren Arenander, hvars utlåande jemväl infordrats,.med-upprepåtrde af hvåd amreraren. Clarn anfört i. memorial den 16-8ept. 752 hemställde, huruvida någon liqvidation å foripgsanspråket finge utfärdas förrän riket fått in förnöjelse för still Kuhlmanska sterbhuset förkjutne medel för Kublmans hos preussiska staen egande. fordran. Sedermera har staden Stettin under åren 1758, 763, 1787, 1795 vidtagit åtskilliga åtgärder för te bereda sig betalning för sin fordran och vinna röfning af densamma; men allt förgäfves, och jenast vid kongressen i Wien 1814 framställde, å tadens vägnar, preussiska statskanslern, baron Tumboldt anspråk på utbekommandet af stadens ordran hos Sverige, men de svenske kommissaierne ville då icke inlåta Bigpå någon diskussion frågan, sågom icke tillhörande: de. då pågående örbandlingarne. Hvad jag sålanda anfört rörande arfvingarnes örsök att utbekomma .sin fordran och som: rörer iden efter, det saken. öfverlemnats till. utredning ch pröfning af liqvidationskomiten. och kammars collegium, inverkar dock icke rättsenligt på. giligheten af fordringsanspråket, som, enär detsamna intill den 16 Maj. 1862 varit beroende på kamnarkollegii: pröfning, varit sub judice, icke kan rara presseriberadt. Jag har gjort framställning. derom, .. för att i..dagen lägga den möda och de besvärligheter, som staden, utom sjelfva idsutdrägten, måst vidkännas för att söka utbe. komma en redan. en gång. erkänd fordran: Utan att nu ingå i några vidare betraktelser härom, får, i min ofvannämnda egenskap af omyud för stadens Stettins magistrat. jag,. som i de iberopade -handlingarne. funnit-full laga bevisning för stadens fordran hos svenska statsverket och som anser samma fordran icke vara prseseriberad; när densamma under hela tiden. varit -beroende 0å vederbörlig auktoritets handläggning och pröfing, härmed anhålla om laga kallelse. och stämding å K. M:t och kronan, med påstående, att K. M:t och kronan måtte åläggas och till staden Stettin utgifrva det i förut åberopade liqvidationg räkning upptagna beloppp 77,892-rdr:45 öre: silfver i bankomynt efter. 1530 års realisationsgrund, jemte laga ränta 4 sjelfva det. ursprungliga: kapikalet från den 19 Maj 1698 till betalnjng sker; ifvensom att gälda rättegångskostnaden. Stockholm den 5 Sept. 1870; 0. A. Beckman. Telegrafunderrättelser.