dande ord, derför att dessa ha olika bemärkelse, är att sänka henne till den lägre art af skrift, som kallas begreppsskrift. Nyttar af en sådan afvikelse från hennes princip äl minst sagdt tvetydig. Vid talet skiljer mar ju utan svårighet lika ljudande ord, och om än skriften saknar vissa hjelpmedel för uppfattningen, som det talade ordet erbjuder (såsom olika tonfall och eftertryck), så ege den åter andra hvilka skriften saknar, såsom skiljetecknen, för att ej tala om att det skrifna kan genomläsas långsamt, medan talet går fort förbi,, såsom en af våra äldre författare i ämnet anmärker om denna punkt. Föröfrigt äro de likaljudande ord, der genom olika tecknivg uppfattningen af den olika betydelsen skulle underlättas, ett försvinnande fåtal i förhållande till dem, der en sådan skilnad ej iakttages. Hvad slutligen vidkommer den anklagelsen mot det Jljudenliga stafsättet, att det skulle gifva språket ett främmande utseende och göra den äldre literaturen onjutbar, så erinrag först och främst, att endast en varsam tillämpning ifrågasättes: de nödiga rättelserna, efterhand införda, skola visst ej på ett stötande sätt rubba det skriftens utseende, vid hvilket man blifvit van. Och hvad angår den befarade klyfta, som skulle bildas mellan nutiden och en äldre tids literatur, så må väl spörjas om någon finner sig, på grund af det från vårt skrifbruk i åtskilligt afvikande stafsättet hos Dalin och Kellgren, besvärad vid läsningen af deras skrifter? Och om större förändringar inträda, har man j då den utvägen att ändra en äldre literaturs skriftliga drägt, något som alltjemt skett, och som är ett vida säkrare medel att upprätthålla den äldre literaturens läsbarnet för enhvar, än om man låter stafsättet stelna, medan språket oafbrutet förändras. första hufvudafdelningen, med hvilken vi ittills sysselsatt oss, belyser fört. vidare den onetiska stafningens företräden från den örsta undervisningens synpunkt, hvarom vi 1ttrat några ord i en föregående uppsats. Slutligen kastar han en blick på hvad språkorskare i äldre och nyare tider i vårt land ich annorstädes, anfört till den fonetiska ;undsatsens försvar. De återstående afdelingarna äro ej mindre lärorika. Vi måste mellertid stannva här, tilläggande blott vår ack till författaren samt vår lifliga önskan, tt hans arbete må bli allmänt spridt och äst och begrundadt.