gar uteslutande öfverrensstämmelse knapp kan tänkas. Då hvarje menniska har sing egna talredskap, lika väl som sin egen ansigtsbildning, får man ej vänta en absolut enhet i ljudens frambringande, men dessa skiftningar, som ej ens i den mest minutiöst nog. granna skrift skulle kunna uttryckas, räkna man till samma ljud. Utom olikheten i ljudens uttalande finnes vidare denna olikhet j tonen, som skriften alls icke betecknar, mer som emellertid är så betydande, att olika provinsers inbyggare derpå skulle kunna åtskiljas, äfven om deras uttal af sjelfva ljaden vore fullkomligt lika. Frågan, huruvida ett allmängiltigt uttal fins, får således fattas med den begränsningen, att allt det, som i uttalet är så obestämdt att skriften derå ej kan fästa afseende, lemnas ur räkniovgen. Med denna begränsning, mot hvilken väl ingen har nägot att invända, är det lätt att visa, att ett gemensamt uttal, såsom norm för skriften, verkligen fins. Detta erkännes ju åtminstone af det allmänna medvetandet, när man säger att språket talas r2nare i en trakt än i en annan, när man prisar en eller klandrar en annan talares eller skådespelares uattal, när man jua aldrig ifrågasatt möjligheten att för utiändingen angifra det rätta uttalet. Och om häremot invändes, att åtskilliga ord olika uttalas äfven af de bildade, så lära ej undantagen, i detta fall mer än i andra, böra anses upphäfva regeln. Om man åter medgifver detta, men ytterligare invänder, att ett i fråga om de flesta ord öfverensstämmande uttal blott finnes hos ett ringa antal, så kan man ej derför neka tillvaron af ett allmängiitigt uttal, med mindre man då ock vill påstå, att ett grammatiskt regelbundet skriftspråk ej finns, derför att det onekligen också är ett fåtal, som förstår att regelrätt behandla detsamma. Genom det fonetiska stafsättets följdriktiga tillämpning — heter det vidare — skulle språket förderfvas. Ej sker dock något sådant, om man utesluter ett onödigt tecken, såsom q, och ersätter det med ett annat: om man skrifver kvist i stället för qvist, blir ordets uttal detsamma. Om man vidare i ställe för der, hvilket synes böra uttalas med samma sjelfijud som ler eller ser, skrifyer där och således använder ett teckea, som angifver det rätta uttalet, så gör man ej något ingrepp, utan tvärtom skyddar man ju i dylika fall språket bättre mot skada genom den riktigare beteckningen. En förgripelse vore det åter, att taga det obildade talet eller det värdslösa hvardagsspråket till ledstjerna för rättsskrifningen, men sådant är fjärran från deras syfte, som ifra för ljudenligt skrifsätt. Att den fonetiska grundsatsens tillämpning skulle leda derhän, att man litet emgllan fioge en ny rättstafnivg, är ej mindre ogrundarit. Ljudförändringarna ske endast mycket långsamt — en mängd svenska ord skrifvas nu ljudenligt alldeles på samme sätt som under medeltiden — och en ändring af stafsättet bör ej inträda förr, än för det första hos de bildade en öfverensstämmande förändring af uttalet egt rum, och då för det andra en återgång till det forna uttalet ej är antaglig. Sålunda blifva förändringarna i stafsättot långsamma och snccessiva. Fasthållandet åter af ett skrifsätt, som ej längre är ljudenligt, betryggar visst icke någon koptinuitet, ty den konstlade enhetens onatur skall alltid föranleda slitningar och förr eller senare firanleda föränd ing, hvilken då blir våldsam. Mot det Ijudenligajstafsättet kar vidare anmärkts, att det omintetgör den fördel, som ligger i ordens teckning efter härledningen, Fördel — för hvem? Den språklärde bör allt för väl känna ljudlagarne, för att till sin ledning behöfva tecken, som ej motsvara ljuden, eller stumma bokstätver, hvilka stå såsom minnesvärdar af en förgången tids uttal. Nog vet han att härleda tunn frånithunner, ehuru hk ej tecknas i det förra, sedan th ej längre höres der; och frånvaron sf ett n döljer ej för honom slägtskapen mellan det engelska tooth, det latinska dens (dentis), det svenska tand. Ja, hans forskningar ha i sjelfva verket större gagn af ett ljudeniigt stafsätt, än af ett — för resten ganska ofuillkomligt och godtyckligt — etymologiskt, ty det är ej tecken såsom sådana, utag tecken såsom en antydan om ordens ljod, hvilka för etymologien äro af betydelse. Ju fullkomligare ljudet framställes i hvarje skede af språkets utveckling, dess säkrare är den för etymologien erbjudna grundvalen.. Fördelen då för den olärde ef ett etymologiskt stafsätt? Härå kan för det första svaras, att för den olärde ett ords häörlednirg ej lär bli mycket klar, om man — såsom Leopold uttrycker sig — af två, tre eller fyra ombytta boketäfver i ett ord icke kan i skrifningen återföra mer än en enda, och ändå icke alltid den rätta, utan blott en annan, hvari den forna ombytes. Och äfven denna mycket begränsade tillämpning at grundsatsen skulle angå blott en ringa del af språkförrådet. När det nu heter, att uppfattoingen af ordens betydelse skulle lättas genom en teckning, antydande ursprunget, så är detta följaktligen, på grund af hvad redan sagts, ganska tvifvelaktigt. Och för det andra är en sådan bjelp for upptattningew alls icke behöflig. Ej är den af nöden, för att vi skola förstå hvarandras talade ord; ej heller i skriftspråket behöfs den, ens för ett skilja lika ord: ingen misstager sig t. ex. på adj få och det lika lydande verbet. Har man väl kommit i någon förlägenhet derigenom,! act stumma bokstäfver afiägsnats ur skriften; skulle man rå svårare att fatta sila, än hvila, då man tager sig godt ut med ring, sova tordom skrefs hring? Försvaret för den etymologiska skriiningen är för öfrigt så oupphörligt sjelfmotsägande, att det mer än väl syns, ) att det mindre utgår från en grundsats, ön från fördom och ömhet om egna, kära va-! sor. Man försvarar t. ex. der och förebrår fonetikern, att han ej skrifver dän, dät likaj, väl som där, men densamme, som sålunda. förfäktar der, skrifver dock dädan, ehuru hani enligt sin egen härledningsgrandsats borde skrifva dedan, och så vidare rentat i oänd-l: ighet. . Dot är sant, atv det fonetiska stafsättet ipphäfver den olika teckning af lika Jju1 jande ord med olika betydelse, som rörme-l; 43 vara så nyttig Att låta ljodskriften,: oo VÄG Dö Te te vga ve 2 Ål