Uingspriser och beklagar endast att skarpskytte rörelsens kraftigaste befordrare, cbefen för landtförsvaret, är förhindrad att, som han säkert ön skat, sjelf verkställa denna utdelning: : Glädjande måste det vara för hvarje sann fo sterlandsvän att se den år ifrån år ökade träff gäkerhet våra frivilliga skyttar lyckats förvärfve och hvarpå dagens prisskjutning är ett ytterligare Vackert prof. Måtte hågen för dessa målskjut ningar allt mera utbredas i vårt land, måtte der snart intränga i folkets seder, måtte dem blifve tt hvarje söndag, i hvarje församling, åter kom mande folknöje, måtte sålunda goda vapen och färdighet att begagna dem or bland vårt kraftiga, oförfalskade folk, mycket, oändligt mycket skall då vara vunnet för fösterländets försvar. Tiderna äro allvarsämma. De förfärliga olyckoi som nu drabba ett-stort och ridderligt folk äro ett nytt bevis att ett lands säkerhet icke uteslutande får byggas på krigshären, debna må för öfrigt vara huru tapper som helst. För att lyckas måste den bakom sig hafva ett vapenöfvadt folk. Detta är lika visst som att en folkbeväpning som icke kan ansluta sig till en-väl ordnad krigshär är ett oting som endast bereder undergång. Denna sanning gäller för alla folk, mest dock för ett föga talrikt som vårt, omgifvet af öfvermäktiga grannar. Vår armå är god och skall, med Guds bjelp, veta att i farans stund fylla sin plats, men den är för svag. Utgången ur folket måste den stödjas af folket, icke af ett vapenlöst utan af ett vapenöfvadt folk. Just derföre har jag med verklig glädje helsat den frivilliga skarpskytterörelsen. Jag ser deri, visserligen ett outveckladt, men dock ett frö till den folkhär vi alla måste eftersträfva. För att denna folkhär skall blifva hvad den bör blifva, icke en oordnad föga fruktansvärd hop, utan ett verkligt värn för vårt land, dertill fordras dock stora offer af både penningar och tid. Ju mera krigföringen blir en vetenskap, ju mera omöjligt blir det för modet ensamt att någonting uträtta, detta måste stödjas af öfning, utredning och kunskaper. Må hvar och en af oss göra detta klart för sig. Till svenska män behöfver jag dock ej säga att intet offer är stort när det gäller att betrygga det dyrbaraste vi ega, vår frihet. 7 Friskt mod således landsmän! Må hvar och en af oss sträfva till detta stora mål, vi skola då säkert riå det. Då, men då först kunna vi lugnt gå framtiden till mötes, förvissade att till våra barn lemna oförminskadt det arf vi fått af våra fäder. Det arfvet, landsmän, heter Sveriges ära och sjelf ständighet. : C. M. Björnstjerna. BESKA SSEESENTEAE