dag för dag ned från sin lysande tron i et mörker, i hvilket han nästan försvinner, til dess han plötsligen träder fram för verlden blickar i det ögonblick; då han, ständigt sla get, bsröfvad all makt, skild från make oc) Darö, som Hal nödgals lemna åt rer är Frisea, öden; föräktad och förbannad af sit sik för de oerhörda lidanden, hän brag öfver detsamma, krossad och tillintetgjorc vandrar som fånge in i sin fiendes läger eftersord Kan ej varit lycklig nog att finna ÖN la n; mänsklig Storhet för Njepar mora tårår än afund. ev ligger naturligtvis nära till hands ati nu skrifva hans öde på hans egen räkning och särskildt i detsamma se ett välförtjeaf straff för det krig, han hetes hafva börjat Hans och Frankrikes fiender, vännerna til Bismarcks statskonst eller preussiskt guld hafva ej heller försummat att göra det. Vi tro att historien en gåtg skall döma ännorlunda. Ått e I allt föga sig efter Preussens väSande anspråk och planer, att ej fortfarande rygga tillbaka för detta oundvikliga krig, hvartill det ständigt sökt tvinga, att en gång söka hämma dess allt uppslukande storhet, kommer näppeligen att i framtiden bödömas som oklokt öfverdåd. Bjelfva det krig, i Kvilket Fapuleön gått under, har gifvit hans politik i detta hänseende rätt. Talet om Preussen såsom en stat, genom sin militärorganisation kraftig till försvar, men urståndsatt till anfall, torde väl nu åtminstone vara slut. Det krossar den ena efter den andra af Europas stormakter på lika många dagar, som förr åtgick år. Och beträffande Preussens eröfringslystnad bli vi nog ej länge i sakrad af ånnu flera bevis, än dem vi redän öga. Det var då ingen kortsynt eller vanhederlig statskonst att söka hejda en hänsynslös, inkräktande och sig ständigt förstorande granne, innan det blef för sent. Tyvärr — det var redan för sent! Under tiden hafva Europas öfriga stormakter på Englands anstiftan ivgått ett gemensamt feghetsförband och beslutit att ej utan ömsesidig öfverenskommelsö bryta sin neutralitet: De hafva häri blött gått det kamla engelska hätionalhbatets ärenden, Troget biträdande Preussen, har England på etta sätt skaffat detsamma full frihet att använda hvarje soldat, det vill i Preussen säga, hvarje vuxen manlig individ af dess medborgzre, till Frankrikes fallständiga krossande. Detta bar lyckats; England är nu qvitt den enda kontinentalmakt, som genom sin sjömakt och sitt läge ingaf detsamma farhåga. Om den öfriga kontinentens öde bekymrar det sig numera föga, åtninstone så länge ej något nytt kontinentalsystem. bringar fara för dess köpenskap. Detta förfärligt utmattande krig har dessutom för en god tid förlamat Frankrikes och troligen äfven Tysklands industri; vapen och stenkol m. m, hafva ock haft en strykande afsättning — allt ingalunda föraktliga biförtjenster för den stora haudelsnationen, bredvid den stora politiska viasten, att få sin batade rival krossad utan egna kostnader. Också är för närvarande Bismarcks namn kanske ännu mera firadt i Eogland än i Tyskland. Huru skola emellertid händelserna på vårt fastland gestalta sig för den närmaste framtiden? Ingentiog i Preussens hela historia gifver oss rätt att vid det blifvande fredsslutet af detsamma hoppas den moderation och aktning för andras rätt, som ensamt skulle kucna bereda Europa en varaktig fred. Då derföre en dylik förhoppning måste som en osanpolikhet lemnas ur räkningen, hafva kontinentalstaterna endast att välja mellan att blindt gifva efter för den nye verldsherrskareps fordringar, eller försöka att genom stora förbund betvioga denna mäktiga krigarhbord, som tagit hela mellersta Europa till sitt ståndläger. Således: antingen nationel ofrihet eller en koalitionspolitik, hvilken, såsom vanligt, måste föra red sig en hel seris af krig och strider. Det är just ipga Jjusa utsigter för vårt sekels sista årtionden. Och Frankrike! — de nyare politiska ideernas vagga, statsformernas stora experimentalfält — i hvad form skall det på nytt framgå ur det samhällskaos, i hvilket köjsarväldets undergång försatt det? Republik, envälde, konstitotionel monarki, allt har det försökt och om igen försökt, betalande hvarje öfvergång med oerhörda lidanden, utan att dock för egen del lyckas vinna stadga, ordning och en framtidsrik utveckling. Men hitintills har hvarje af dess lidanden skänkt menskligheten en vinst; och kanske skall äfven det smärtsamma skifte af dess hi-! storia, som det nu genomlefver, bekräfta l Berangers ord: Le sang frangais des grandes destinees. Trace en tout temps la route au genre humain.: (I hvarje tidebvarf är det Frankrikes blod, som för menskligheten tecknar vägen till dess framtida stora bestämmelse.) WESLROLSSITPIT ST TYNIFPRNIR j