stadganden, som i detta hänseende funnos gällande vid tiden för den sista skogskommissionen, voro af en jemförelsevis inskränkt natur. Denna kommission, bestående af fem ledamöter, nedsattes 1849 för att, i enlighet med ordalydelsen uti det k. kallelsebrefvet, inhemta upplysningar om de norska skogarnes tillstånd och öfverse lagstiftningen om skogs, sågverksoch flottningsväsendet, Efter verkställda förarbeten, såväl i kommissionen som konseljen, blef resultatet en Prongaidon af K. M:t till storthinget af den 6 Maj 1854, hvilken hufvudsakligast gick ut på förbud för hvarje skogsegare att bortförpakta sin skog till utbuggning samt förbud att utföra ekbark till utrikes ort. Förslaget blef emellertid icke antaget af odelsthinget, hvarigenom norska skogsfrågan förföll. Må dessa anförda förhållanden vara nog för att den benägne läsaren skall inse, att vi uti skogslagstiftningen icke saknat, så att säga, drakoniska lagar, som, emedan de mera skadat än gagnat, efterhand öfvergått till allt mildare form. Af föregående korta resumö öfver vårt lands skogslagstiftning, hoppas undertecknad. att det tydligen framgår, huru skadliga till sina verkningar lagar kunna blifva, som opåkalladt ingripa uti den enskilda eganderätten. Herrar insändares påstående, att jag på ett ringaktande sätt omnämnt vår nuvarande skogskomite, är alldeles grundlöst, ty min historik öfver sex föregående skogskomitcers resultatlösa verksamhet har endast haft till ändemål att erinra om, buru äfven de mest redbara afsigter och nitiska bemödanden för landets väl — äfven under officielt insegel— ändå icke uppnå ändamålet. . Södra Helsingland i Augusti 1870. J