Fältskären — ty Eskulapen var ingenting annat — undersöker örnungens blessyrer, skakar på hufvu det, lägger på plåster och förklarar att han e kunde säga något förr än efter borttagandet a första förbindningen, som skulle ske dagen derpå Voltaire var utom sig; bara en örnunge hade hast gjort honom litet fjoskig; hvad skulle hal ej blifvit om det varit en fullväxt örn! Voltair ansåg läkaren vara den yppersta läkare i verlden Han stod som på nålar ända till följande dagen. Dagen kom, ny oro. Den utmärkte doktorn va: orolig; detta fortfor flera dagar. Voltaire knap ast lefde. Hvarje morgon när han steg upp kal ade filosofen in sin piga, Madeleine. Hur mår min örnunge? Mycket bra, monsieur, mycket bra. En vacker morgon kom Madeleine in med tri umferande min: Ack! monsieur, er örn är inte sjuk merl i Hen är frisk! Hvilken lycka! Han är död! Död! Min örn är död, och det säger ni mec så glad min! Ack, monsieur, han var ju så mager, så at han var sin död värd. Huru, mager! skrek Voltaire ursinnig. Et vackert skäl, minsann! Ni vill väl att jag skal döda mig också emedan jag är mager. Fn sådar slyna! Bara för att ni är smäckfet, tror ni at bara folk af samma sort har rättighet att lefva: Bort, bort bärifrån! M:me Denis skyndade in vid sin onkels skrik Han omtalade hvad som passerat i det han allt jemnt muttrade: Mager, mager! Jag blir väl tvungen att döda mig! Madeleine blef afskedad på hans befallning. Niecen låtsades lyda honom, men flickan stannade qvar på egendomen, dock höll hon sig dold. Efter två månader underrättade sig Voltaire, nu tröstad öfver örnens Waterloo, om Madeleine. Hon är mycket olycklig, sade m:me Denis, ingen menniska i Gentve ville taga henne i tjenst, sedan man fått veta att hon blifvit bortkörd från Ferney. Hon gråter... Har hon magrat? Jag tror det. Låt henne då komma tillbaka, men hon får aldrig visa sig för mig. Madeleine kom ut ur sitt gömställe och gjorde sina sysslor på Ferney, undvikande att möta Voltaire. : En dag när han steg upp från bordet fick han se henne; hon rodnade och var förlägen. Godt, ni är inte så fet längre. Låt oss ej tala om det framfarna; men kom ibåg, att alla som äro magra böra ej derför döden dö. — Franska sympatier i Finland. Petersburger Zeitung, hvilken under detta krig är passionerad för Ryssland, har råkat i förbittring öfver att i Finland flerestädes fionas sympatier för Frankrike, skrifver Helsingfors Dagblad. Såsom profstycken på denna sympati anför bladet en strof ur Finlands officiella tidning, hvilken med anledning af konung Wiibelms böndagsplakat vid krigsutbrottet anmärkt, att det nästan stöter på hädelse att skrifva Danmarks plundring på Guds iständs räkning. I anledniag häraf får vår officiella kollega en liten upptuktelse och den slående erinran, att korung Wilbelm är morbroder till vår monark och att ban i fjol fick Georgsordens första klass, hvilken han icke skulle ha fått om han varit en gudsbädande plundrare. Äfven Wiborgs tidning får sig en skarp lexa för att bladet icke gillar de tyska annexionsplanerpa på Elsass och Lothringen! — Höjden af lycka. En brefskrifvare (Isidor Ka till Göteborgs-Posten från settlementet Stockholm i Amerika omtalar, bland annat, följande: Stockholm eger två handelsbodar och en biergalon, Värden i bierstugan är en småländing, som af sina vänner betraktas såsom ett musikaliskt underverk, och af honom fick jag veta, hvilken är den lyckligaste af oss dödliga Han ledsagade mig en dag öfver den tre mil breda sjön till Lake City, der ban bjöd mig in på ett värdshus. Pass på, sade han och ställde sig med glaset i hand midti den af tyskar och amerikanare besökta salen, det falier mig in att låta eder och dessa barbariska menutskor höra, buru en äkta svensk stämma ljuder, Och dermed började han att i den finaste diskant sjunga Rosens bild Jag afstår från att bedöma min väns värde såsom sångare. Sedan han slutat, gaf han mig ett trivmferande ögonkast, och tagande min tystnad för ett npttryck af bänryckning och beundran, utbrast ban kelt allvarsamt: oJa, ni hör nu sjelt hört det! Få lära hafva en såuan röst som jag, och bade jag i stället för att blifva slagtardräng fått följa min kallelce, så skuile g nu varit den lyckligaste mepniska under golen: ag hade i denna dag, och långt före den vari Såå, hemställde jag, me A min skrattlust, är verklyckligaste — Måtte väl de, er alt 14 stå i kyrkan om söndacb alla avdra dagar vandra, frodig pch välgaia upp och gata ned i Jönköping. Pet I suckade han vemodigt ack gätte sitt å