heter att afyttra svenskt jern. Stålfabrikanterna, dertill icke så litet tvingade af de höga tullarna i Förenta Staterna, hvilka göra det oundgängligt för dem att åstadkomma billigare artiklar, göra sig mer och mer oberoende af vårt jern, derigenom att de till ett pris, motsvarande hältten till tredjedelen af våra stångjernspriser, köpa från engelska bessemerverkstäder deras stålskrot och afklipp, hvilka, nedsmälta i gjutstålsdegel tillsammans med en ringa blandving af svenskt jern och en tillsats af spiegeleisen, gifva ett för marknaden fullgodt stål, så att för samma tillverkvingsbelopp af stål numera i vissa fabriker icke begagnas mer än en tiondedel af den qvantitet svenskt jern, som förr erfordrades. Många välkända stämplar ha med anledning häraf måst reduceras i pris med flera livres per tons, och nya stämplar kunna nästan alldeles icke finna köpare. Vi finna här bestyrkt, hvad den svenska jernfabrikanten redan vet, att vårt jern genom förbättrade arbetsmetoder numera ej behöfs i Sheffield och der är till våra priser osäljbart. Men mycket jern kommer i alla fall och som vi hoppas alltid — isynnerhet sedan vi genom bättre arbetsmetoder och lät tade kommunikationer lemna god vara för billigt pris — att gå från Sverige till England, ty England är verldsmarknaden och förmedlar Europas mesta utbyte med andraj delar af jorden. Inga statistiska data säga oss, huru mycket som från England reexporteras till Amerika och andra verldsdelar af de 50.000 tons, vi dit utsända, men 12—15,000) tons gå ensamt till Ostindien och Kina samt troligen ännu mera till Amerika, Afrika och Medelhafsländerna — mest till halfvilda folk — och England får då Te 15—20,000 tons. Men äfven denna obetydlighet är enligt ofvan åberopade konsulatsberättelse redan nu nästan osäljbar och blir det snart fullkomligt i följd af inträffade förhållanden vid sjelf: va ståltillverkningen. Saken är nemligen den, att det sheffieldska gjutstålets gyllene tid snart är förbi och detta just genom bessemerprocessens fullkomnande. Vi känna visserligen ingen plats ut: om Sverige, der man såsom af våra bättre malmer från Dannemora och Norberg, samt troligen äfven från Persberg och Nora, kan direkt genom bessemerblåsning bereda ett på samma gång hårdt och starkt som likformigt och tätt, men fullkomligt vällbart stål af ända till öfver 1,1 procents kolhalt. Men få vi blott jernvägar till våra större malmfält, kan Sverige med full säkerhet åstadkomma en årlig tillverkoing af åtminstone en half million tons dylikt stål. Sådant bessemerstål, isynnerhet af Fagersta och Högbo tillverkning, nttränger alltmera gjutstålet hos oss samt begagnas i stort af våra stålmanufakturister i Eskilstuna och annorstädes. Ingen fackman i Sverige betviflar numera att vi kunna tillverka dylikt stål för 4—5 pund sterling pr ton, sedan vi öppnat bergslagsbanor och stora verkstäder, samt att vi således med god vinst kunna sälja det inom europeiska marknaden för 6—7 pund pr ton. Då nu den vanliga smältniogslegan för stål j Sheffield ensamt uppgår till omkring 8 på sterling pr ton och vi redan på bessemerprocessens jemförelsevis föga utvecklade ståndpunkt till billigare pris kunna på detta sätt åstadkowma ett utan omsmältning fullgodt verktygsstål af olika hårdhetsgrad allt efter som behofvet fordrar, är klart att gjutstålsfabrikationen i stort snart skall betrakfas såsom antediluviansk. Då man nu, stödd på här I landet redan vunnen erfarenhet, vili genom anläggning af dyra jernvägar och verkon betydligt utvidgad eller ny städer grunda S !B a: stålhandtering med acrför nödig stor afsättfärsman fästa ning, måste en tänkande är blicken framåt, ej tillbaka på redan så godt som utdömda metoder, ehurnväl en mindre vantitet gjutstål kanske alltid torde koma att fordras för de mest delikata behof, På frågan om det är bättre för Sverige att bygga en ästlig bana för att skeppa räls till Ryssland, än en vestlig för att sända malm, tackiern och stålgöten till England — ja, då man till en början blott talade om export af malm, ifrågasätter man Du på fuilt allvar rälsexport till England — gör SEngineer i första. runmet den invändning, att hamnarne på vår ostkust äro stängda af is under fyra månadet af året, medan Krossekärrs hamn ständigt är tillgänglig samt att vi derför ej österut kunna åstadkomma nägon oafbruten förbindelse. Detta är fallkomligt. sant hyod beträffar Gefle hamn, som st utanför ligger fruset omkring jante halvor. nen blott till en viss grad för Stockholms hamn. Denna är vanligen tillfrusen omkring fyra n..28der, men utanför Stockholms skärgård går sjou nästan allti öppen, hvilket bäst bevisas af atv sedan Ar 1855 Landsorts fyr blott två gånger ÖCL hvardera under få dagar varit släckt för oöfverskådlig is. Stockholm kan till ringa pris skaffa sig bibana till en uthamn, lika god och tillgänglig som Krossekärrs, samt derifrån äfven under vintern kommunicera såväl med norra Tyskland, som med Peterss! burgs ständigt öppna uthamnar vid yttre ändan af Finska viken i Hangö och Baltisport, dit inom en månad jernvägsförbindelse är öpn med hela det ryska jernvägsnäfet. Häri igga vi ovilkorligt framför hvarje land, som ej vill taga vägen öfver Sverige. Det är isynnerhet under mörka , och kalla årstider, då navigationen genom Öresund är försvårad samt frakter och assuranser från vestra Europa till Ryssland och norra Tyskland äro högt uppjagade, som vi med lätthet kunna tälla på Östersjön med våra jernoch stålvaror. På sommaren sända vi dem lika gerna till England eller hvarhelst god marknad bjudes oss. Äfven vintertid kan det dock ofta löna sig att sända stålgöten och stålvatill England och vestra Europa. I I MI ——— I OR RA orre ror . Enguteer antager att frakten till vestkusten är shillings sterling pr ton och deremot 14 s. till den östra, att derför bränsle (stenkol och cokes) kan fraktas billigare till grufvorna och räls heintas i retur öfver Krossekärr, än öfver Stockholm samt yrkar derför med skäl att en fullständig utredning af frakter och tillverkningskostnadet skall föregå bestämmandet af den definitiva ban2 dt: otola i korthet lemna till-i