Vi ha mottagit följande, synbarligen skrifvet af en mycket gammal man med darrande hand: Herr redaktör! En gammal militär tager sig härmed friheten fästa eder uppmärksamhet på om icke vore lämpligt att med all kraft söka att återväcka till lif den nu tyvärr aftynande skarpskytterörelsen eller fölkbeväpningsiden. Det var en söndag för några veckor sedan jag kom till den smärtsamma öfvertygelsen, att vi måste vara bra slöa och liknöjda, då ungdomen icke visar större håg att skynda under fanorna nu, då Europa hotas att bli förvandladt till ett krigsläger, liksom 1814—15, då jag var med. Det är vid sådana ögonblick, som detta, skarpskyttarne böra visa att det ligger allvar i leken. Må regeringens sorglöshet icke blifva det täcke, hvarander nationen lägger sig att sofva! Må den fosterländska pressen mana till vapenöfning, låt oss på nytt visa tänderna och det skall fröjda ett åttatioårigt soldathjerta. Herr redaktör! förlåt en knekt, hvars hjerta ännu ej darrat som hans hand!