De nutidens tvinnor, hvilka endast derföre välsigna framåtskridandet, emedan det befriat dem från några grofva arbeten och hushållsbestyr, och deri nu se ett privilegium på att göra intet, för hvilka hemmet endast är ett ledsnadens hem, hvilket de ju oftare desto hellre söka undfly, för att, i småstäder, prata med grannfruarne eller deltaga i kafferep, eller i stora städer, flanera på gatorna, mönstra bodfönstren, tillbringa förmiddagarne i konditorier och aftnarne på teatrar, konserter och i sällskaper eller hemma fördrifva timmarne med att pryda sina toaletter med dyrbart bjefs och rummen med öfverflödiga saker, eller sysselsätta sig med onödiga broderier, hvilket de behaga kaila att arbeta, dessa qvinnor, hos hvilka tidens framsteg föranledt endast afsteg, de hafva aldrig känt husets genius, aldrig hört det sakta suset af hans vingar, ännu mycket mindre låtit sig höjas uppåt af honom, för att nedhemta; icke såsom en gång Prometheus elden, utan himlen sjelf till det egna lilla hemmet, för ätt i den trånga bostaden återfinna och sjelfva skapa paradiset, för hvilket utei verldens buller ingenstädes en varaktig stad erbjuder sig.. (Sid 16.) ... Och till hvad uppgår väl ihushållets budget utgiften för böcker i jemförelse med den för onödig grannlåt i toalettväg? I hvad förhållande stå väl de summor, som man utgifver för yttre prål och högst umbärliga modartiklar, till dem, som man använder på böcker? Och härtill, vi måste säga det, hafva qvinnorna den förnämsta skulden. Af de flesta s. k. goda matmödrar, betraktas de penningar, hvilka männen utgifva för böcker och tidniogar, när dessa icke äro sådana, som dei och för sitt yrke behöfva, för rent bortkastade, och vid tillfälle gifves en liten påminnelse om, hvilka andra nödiga artiklar man hade kunnat förskaffa sig för samma utgift. Naturligtvis gifva männen då efter och upphöra att skänka sina hustrur och systrar böcker, när de se, att de icke bereda dem någon glädje dermed, utan ofta blott få förebråelser till tack, eller, om icke just detta, dock snart märka, att de onyttigaste och värdelösaste grannlåter äro välkomnare, än den värderikaste bok. Eller om också dottern i allmänhet år förtjust öfver en bekommen bok, så kan man ofta nog få höra modren göra den högt uttalade anmärkningen eller lätta antydningen, att man dock väl hade kunnat SäNe något brukbarare. Må det i inskränkta förhållanden anses för en lyx, när frun eller dottern i huset sjelf köper en bok, som man kanske kunnat få låna, men att man utsträcker denna åsigt äfven på skänker och emottager icke blott bvarje toalettartikel, utan de lumpnaste och värdelösaste nipper och prydnader med större glädje än litterära gåfvor, är ett förfarande, hvilket hvarje hyfsad menniska borde blygas ända in i själen. Men tyvärr höra de familjer ännu till undantagen, i hvilka man förmår att tillbörligen uppskatta andiiga produkter-och-det-sanna värdet af deras egande, (Siä789—90Y—— For somes Fåltäogan har sin grund i em tom inbilli ning öfver vissa företräden, vare sig till det yttre, såsom skönhet, behag, prydliga och vackra kläder, — eller öfver några i ögonen fallande själsgåfvor: soabbt omdöme, qvickHet och så vidare. Med fåfängan är nu behagsjuka förenad; ens egen smickrande spegel är icke tillräcklig, äfven af andra måste man söka vinna bifall för sin fåfänga pPersonlighets utmärkande egenskaper... Så vänder sig hela sträfvandet utåt, icke på framkallandet af sådana verkningar; hvilka likasom trädets årsringar gifva vitnesbörd om en inre växtlighet, utan, i likhet med vågornas ringlar, allt plattare glida öfver vattnets spe-; gel och slutligen icke qvarlemna. något spår. Den fåfänga flickan eller frun skall nog påträffa lättsitönige; unge män, som beundra dem eller hafva dem till lekböll. Men, — säger den nyss or-nämnda boken: sÄr det:nu: ock qvinnans främsta uppgift att. med sin kärlek, sin idealism, sitt sträfvande efter skönhet helga hemmet, så skall detta dock icke; helt och hållet lyckas henne, om hon icke äfven; lärt att förstå den verld, som omgifyer huset, och ; om hon icke äfven, invigd af husets genius, kän-; ner sig stark nog att, icke allenast i hemmets trånga krets, utan öfverallt der hon uppträder, uppenbara detta skönhetssinne, icke genom en dyrI bar toilett och ett tillgjordt väsende, utan genom! sina handlingar och sitt hela uppförande. Hon; måste vara så medveten af sitt eget qvinliga värde, : att hon vet att det icke genom någon råhet, någon oren närhet) någon kamp med lifvet kan fråntigas henne. (s. 60.) Man har ofta sagt, att det ej heller fat-; tas fåfänga män, — och detta icke blott! bland den-skägglösa ungdomen, utan äfven i den skäggbevuxna åldern. Utan att nu! ilja afgöra den naturenliga fördelningen af: fåfängans mått de särskilda könen emellan, har ju mannen i allmänhet mindre tid att tillgodogöra denna böjelse. Vi medge, att! vi icke äro obenägne att tillskrifva det qvinliga slägtet, enligt dess natur, ett öfverskott al fåfänga, måhända löpande parallelt med; mannens äregirighet, men det är svårt att, fritt från alla -yttre inflytanden, klart framställa den inre motiveringen härför. Hur, som helst, flickan har under nuvarande föri hållanden vida mera tillfälle och friare spel-! rum att utveckla sin fåfänga, än gossen och! ynglingen, äfvensom färre medel att använda deremot; — och kuren borde dock väl ske,i åtmirstone till en del, med samma medel. Det kunde visserligen finnas ett osvikligt medel emot fåfängan: att slå i spillror barnets sköna, ljusa drömverld. och öfverdraga den; med: verklighetens mörka dödsfärg, då skall utan tvitvel fåfängan fly sin kos, men med j den äfven lefnådslusten, glädjen öfver verls den. Men verlden är ej något kloster, de: naturliga, böjelserna icke, en, synod; och det: hörer jutillsmenniskans väsen att fröjda, sig; öfver det sköna. Den fromhet; som möjligen! skulle uppspira på en sådan mark, med sitt verldsförakt; och. .sin verldsskygghet, är ej nägon helsosam planta, och man må ej göra sig några illusioner om dess frukter. — Nej, deri består ej det rätta preservativet emot fåfängan, innan bon utbildar -sig, eller det rätta botemedlet, då hon redan -slagit rot. Det lyder snarare så: man måste lära flickan att betraktavyeriden och. dess: föremål! efter deras rätta värde; utan att förakta och utan att öfverskatta dem, och att på samma bång fylla själen med det skönas, sannas och sodas ideella verld. . Genom : den fromhet, som sålunda uppkommer. skall det förgängliga och det fortvarande träda fram i sin rätta dager; och det skall då blifva klart, nurusom det är menniskans uppgift att i det förgängliga inlägga spåren af det eviga, — en oppgt, i hvars lösning en väsentlig andel tillkommer qvinnan. Tidensranda har det med sig, att maninom samhällets hushållning,, och i allmänhet på den menskliga verksamlietens område inrymt ät qvinnokönet ett större spelrum än förr. I striden härom får man på motstånlarnes sida höra mången ihålig fras ideligen upprepas, om hemmets härd, den sanna jvinligheten 0. s. v.. (Se, -blånd annat, Dagligt Allekandas polemik emot Högskoaus program!) Det ligger dock otvifvel 4 i 1 G 1 1 ( 1 5 I f f I E 8 tf 1 ; I 8 I I i e 4 I Ik F e p o f ji d i O ä Yyv q N r d i h f d d 1 t 8 it